Brev från Amerika

Kära läsare,

Tre dagar efter presidentvalet är stora delar av Kaliforniens fortfarande arga, ledsna och chockade. En vännina berättade att hon gråtit hela onsdagen (hon var inte ensam vittnade andra om på sociala medier senare samma dag). Väninnan grät givetvis på grund av att så många valde att rösta på Trump, men ännu mer för att USA inte får en kvinna som president. Hillary Clinton skulle ha varit personen som konkret visade att kvinnor har samma möjligheter som män. När det motsatta blev ett faktum var besvikelsen och sorgen enorm. Många var så desperata att de surfade in på Kanadas immigrationssida, så pass många att sidan kraschade.

Redan innan presidentvalet fanns det många som pratade om att lämna landet, flytta ”hem” eller emigrera till Kanada ifall Trump blev vald. Jag kan förstå den känslan om man bor i en stat där den stora majoriteten röstade rött. Jag fick också frågan, men känner att jag gärna vill stanna. Kalifornien, Los Angeles, Santa Monica är en plats där majoriteten verkar ha samma grundläggande värderingar som jag. Dessutom är jag enormt privilegierad. Jag är högutbildad, vit, har ett jobb (eller ifalla fall många uppdragsgivare) och faktiskt möjligheten att flytta till Norden och leva ett bra liv. Långt ifrån alla har samma möjligheter som jag och jag kan förstå deras desperation och sorg.

Att flytta är dessutom ingen självklar lösning. Donald Trump är trots allt en demokratiskt vald president, det går inte att komma ifrån. Och det är antagligen det som gör så många så ledsna. Att det finns så många människor som väljer en misogyn, rasistisk och politiskt helt oerfaren man framför en kompetent kvinna. Att vilken som helst man är att föredra framför en kvinna. Men precis som Trump är demokratiskt vald är yttrandefrihet en rättighet är yttrandefrihet och frihet att demonstrera fredligt också delar av en demokrati. Och det har folk gjort.

Lokala politiker i Kalifornien gick ut med en text som handlade om hur de inte känner sig hemma i sitt fosterland i (fritt översatt): ”Vi vaknade upp i ett land som vi inte känner oss hemma i. Kalifornien var en stat som med flera miljoners marginal röstade på Clinton, inte på kandidaten som baserade sin kampanj på rasism, sexism och lögner. Vi är i inte bara nationens största ekonomi, vi har tydligen också det största samvetet”. 

Studenter runt om i Kalifornien har nu tre kvällar i rad gått ut och demonstrerat mot valet av Donald Trump. De skriker att han inte är deras president. Ja och ”Fuck Donald Trump!”. (Trumps eget svar på demonstrationerna var en tweet om att de är ”professionella demonstrandet” alltså köpta demonstranter. Den blivande presidenten tillade i sin tweet ”Very unfair”).

Samtidigt finns det såklart också människor, till och med i Los Angeles, som är mer än nöjda: i går såg jag för första gången en person med Donald Trumps röda ”Let’s make America great again”-keps. Hon var medelålders, vit och verkade mycket stolt.

Greetings from America,

Peppe