Brev från Amerika

Kära läsare,

på en fest i Topanga pratar jag med en man som berättar om sitt sprit- och kokainmissbruk i början av 2000-talet. Han dricker en ginger ale och förklarar att han aldrig mer kommer att röra vid varken alkohol eller droger. Hans tjugoåriga son sitter bredvid honom med en öl i handen. Det märks att sonen hört historien förut, det finns ingen skam i den eller att pappan väljer bort alkoholen. De flesta på festen går omkring med ett glas vin eller en ölflaska, men det finns också de som varken är gravida eller ska köra hem eller har en missbrukarbakgrund som ändå väljer bort alkoholen. Det är liksom ingenting konstigt med det.

Min erfarenhet av att tacka nej till alkohol i Finland är att man då måste komma med en trovärdig förklaring. En förklaring med vattentäta motiveringar. Det räcker inte med att man inte är sugen eller att man försöker dra ner på spritkonsumtionen. Att vara den som ska köra senare samma dag, att ha ett barn i magen eller en vit januarimånad är de enda ursäkterna som egentligen är godtagbara. Annars är man en skum typ eller en dålig vän. Riktiga polare ställer nämligen upp på en ordentlig fylla.

I skrivandets stund har jag bott ungefär tre år i Los Angeles och kan inte påminna mig om att jag skulle ha sett en full person under den tiden. Eller nu ljuger jag, jag har visst sett min man komma hem på fyllan och på min examensfest i maj 2014 var flera av mina studiekamrater berusade, men det finns ingen fylla i gatubilden. Ingen som ragglar fram medan hen skriver ut svordomar mot främlingar eller folk som kissar på allmän plats.

Och ärligt talat, folk får för min del dricka så mycket de vill. Jag vill inte vara den som bär in den stora gräddiga moralkakan på kalaset. Men jag blir galen på fyllon som tar det som en personlig förolämpning ifall kompisen beställer in en cola utan rom.

Greetings from Santa Monica,

Peppe