Brev från Amerika

Kära läsare,

en kompis till min berättade om hur hans nioårige son glömde sin Nintendo Switch på ett flyg mellan New York och Los Angeles och inte märkte att konsolen var borta förrän en vecka senare. För att lära sonen en läxa och pengars värde lät kompisen sonen ställa sig på gatan för att sälja lemonad. Tanken var att försäljningen skulle gå trögt och att glasen skulle kosta 50 cent.

En timme senare kom sonen in med hundra dollar och slutsåld lemonad. Tydligen bär folk i kvarteret inte på mindre än fem-, tio- och tjugodollars sedlar. Om det är så här lätt att tjäna ihop hundra dollar är en Switch för tre hundra dollar ingenting att gnälla över, resonerade sonen glatt. Skattefritt dessutom, sa pappan sammanbitet.

Det är konstigt att bo på en plats där folk har mycket pengar. Barnvakten kostar mellan 20-30 dollar i timmen, en vanlig lunch är 20 dollar, dagis blir 3000 dollar i månaden, telefonräkningen 60 dollar, tandställning för barnet 6000 dollar, hyra för en tvårummare 5000 dollar och så vidare. Det går inte att leva ett liv där man går omkring och är chockad över priserna. Allt normaliseras överraskande fort.

Det som också normaliseras är hur det hur det finns människor som aldrig kommer att kunna göra sig av med alla sina pengar och de som ständigt lever lite över sina inkomster. Grupp två är större än grupp ett. Det är människor som har fasta jobb, men eftersom anställningsskyddet är så svagt här kan få sparken från en dag till en annan och hamna på gatan. Saken blir inte bättre av att det är vanligt att bara den ena föräldern (=mannen) i familjen jobbar. Förlorar pappa jobbet förlorar familjen hemmet.

Jag älskar mycket med Kalifornien, men anställningsskyddet, jämställdheten, de mycket grundare inkomstklyftorna och känslan av mitt hjärta som slår en liten volt av lycka när jag handlat mat i Finland och det är dags att betala gör ibland att jag får hemlängtan.

Hälsningar,

Peppe