Brev från Amerika

Kära läsare,

när jag var sex år gammal åkte jag på sommarläger för första gången. Bussen full av barn åkte ut till Nagu, i ett barnperspektiv var avståndet inte långt ifrån Rom eller Timbuktu, och stannade en vecka. Jag minns att jag halvvägs in fick en otrolig hemlängtan och ringde mamma. När jag hörde hennes röst grät jag som aldrig förr. Mamma sade att hon saknade mig också, men att jag skulle bita ihop eftersom det bara var ett par dagar kvar. Jag gjorde det. Det här scenariot upprepade sig sedan många somrar framöver. Jag ringde hem från sommarläger, kompisars sommarstugor och ridläger och mamma tröstade mig med att vi snart skulle ses.

Här i Kalifornien råder det spring break, alltså vårlov. Elvaåringen blev medbjuden av en kompis till Palm Springs, som ligger ca två timmar öster om Los Angeles. De två första nätterna gick bra, men sedan brast det och han ringde hem och grät. Jag drog samma tal som min egen mamma hållit för mig mer än trettio år tidigare. Det är karaktärsdanande att sakna sina föräldrar lite, tänkte jag för att trösta mig själv. Sedan räckte jag över telefonluren till min man.

Det slutade med att min make satte sig i bilen, körde till Palm Springs, plockade upp sonen och var hemma igen 2:30 på morgonnatten. Trafiken hade varit lätt, men elbilen måste laddas två gånger.

Nu kan jag inte bestämma mig för om det är en bra sak att sonen vet att hans föräldrar alltid kommer att rädda honom om han känner sig ensam och otrygg, eller om vi curlar honom för mycket. Jag lutar mot det första alternativet.

Hälsningar från LA,

Peppe