Brev från Amerika

Kära läsare,

jag har snart bott åtta år i Los Angeles. Tiden har gått fruktansvärt fort och än finns det inte en stund jag har ångrat att vi flyttade. Jag har snarare känt en stor tacksamhet för att jag får bo på ett så här vackert, positivt och kreativt ställe. Jag antar att jag också påverkats av kulturen här. Jag småpratar mer med människor jag inte känner, jag klär mig oftare i s.k. active wear (sportkläder att inte sporta i) än i Helsingfors och i år har jag för första gången tittat på USA:s största show: Super Bowl.

I år är också året jag fått en insikt i hur Super Bowl inte bara är sport. Det är inte bara köttiga män som springer efter varandra. Det är inte heller bara en konsumtionsfest där företag köper rekorddyr reklamplats eller ens ett sätt för musiker och andra artister att uppträda under halvtidsshowen. Super Bowl är den amerikanska själen. Det är den amerikanska drömmen konkretiserad.

Amerikansk fotboll är chansen för begåvade unga män från arbetarklassen att få miljoner och bli hjältar. Män som annars inte hade en chans att komma in på college kan genom att vara duktiga på amerikansk fotboll få ett stipendium och kanske, kanske, kanske spela för 100 miljoner personer.

Cynikern i mig vill riva fram argumentet att det vara är bråkdelen av en promille av alla de från låginkomstfamiljer som kommer så här långt. Som ens kommer in på college. I USA pluggar de med pengar. Cynikern lyfter också på korrelationen mellan före detta fotbollsspelare och hjärnskador.

Men efter att ha sett och hört Jazmine Sullivan och Eric Church sjunga nationalsången, H.E.R. uppföra America the Beautiful, Amanda Gormand läsa en dikt och The Weeknd sjunga halvvägs in sitter jag bara tårögd och lyssnar. Fattar för första gången storheten och att Super Bowl är mindre sport och mer den amerikanska drömmen.

Hälsningar från LA,

Peppe