Brev från Amerika

Kära läsare,

i Svenska dagbladets etikettkolumn ”Uppförarkoden” läser jag om en student som skriver och berättar om hur hen ordnat en middag och efteråt bett var och en i sällskapet att betala för sin del av maten. En av gästerna protesterade och ville göra avdrag eftersom hen inte druckit av fördrinken. Det här, skriver värden, gav hen huvudbry eftersom hen varken vill fakturera de övriga gästerna en krona mer (= för besvärligt) eller själ stå för skillnaden (= ekonomiskt orättvist).

Den här lilla anekdoten tog mig tillbaka till tidigt 2000-tal då jag själv fick uppleva samma sak som gäst. Några vänner och jag var hembjudna till en studiekompis och efter att vi ätit (pasta med kyckling) avslöjade värden priset på maten och bad oss betala vår del.

Jag var bestört då. Att gå på bjudning handlar väl om att bli bjuden på mat, resonerade jag. Då betalade alla snällt, men det blev också dålig stämning. När jag tänker tillbaka på situationer inser jag att det inte var själva summan som gjorde mig upprörd, studenter har oftast inte en fet ekonomi och att bjuda sex personer på middag kan vara en hel veckobudget. Jag antar att min bestörtning kom från känslan av att bli lurad. Att bli bjuden, men ändå betala. Skulle värden ha kommunicerat spelreglerna innan middagen eller föreslagit ett knytkalas skulle ingen ha protesterat, men överraskningsnotan kändes som en kränkning.

Det tog många år innan kompisen och jag åt middag tillsammans igen. Vår vänskap höll faktiskt, men sedan dess äter vi alltid på restaurang och delar alltid på notan på restauranger.

Hälsningar från LA,

Peppe