Brev från Amerika

Kära läsare,

En av mina bästa vänner är fransk och när vi träffas pussar hon mig alltid på båda kinderna. Medan vi ännu båda två bodde i Helsingfors pussade jag tillbaka. Det var enkla regler: först vänsterkind, sen höger. På den tiden bestod en stor del av min vänskapskrets av helsingforsare som också föredrog kindpussande som hälsning.

Sedan flyttade väninnan till Paris och vidare till Dubai. Jag träffade en svensk man och umgicks plötsligt med folk som föredrog att kramas framför att kindpussas. Kramen som hälsning blev så normaliserad att glömde bort kindpussens existens och när jag träffade min franska väninna krockade vi i nåt slags ingenmansland mellan puss och kram. Klumpigt, men kärleksfullt.

Nu vet jag inte längre hur vi kommer att hälsa på varandra. Kommer vi att luftpussas? Eller bara nudda armbågarna vid varandra? Vinka? Slå knytnäven mot bröstet och utbrista ett maskulint grymtande? Det är både osäkert och spännande. Jag vill ju visa att jag alltid saknar henne när vi inte är tillsammans, men samtidigt är fysisk kontakt något vi alla varit tvungna att tänka om.

Det jag garanterat inte kommer att sakna är handslaget. Inga händer som hoppat över tvålen efter ett toalettbesök, som gjort ett besök i en näsborre och som rört vid otaliga smutsiga ytor under dagen ska behöva tryckas mot min handflata. Att skaka hand förpassar jag mer än gärna till historien.

Hälsningar från LA,

Peppe