Brev från Amerika

Kära läsare,

världen blir lite mindre och trängre för varje dag som går. Här i Los Angeles räknar man med att detta blir den svåraste veckan hittills och hälsomyndigheterna uppmanar folk att helst stanna hemma hela tiden. Om kylskåp och skafferier är någorlunda fyllda ska man till och med undvika att besöka mataffären.

På gatorna bär allt fler ansiktsmask (och nu menar jag inte den tunna koreanska sorten som har en återfuktande funktion, utan snarare de som får en att se ut som en tandläkare). Förra veckan var det bara de äldre, men nu är det alla åldrar. När jag tog en springtur tidigare idag mötte jag en mamma med ett barn på högst sex år. Mamman rättade till först sin egen ansiktsmask och sedan barnets. Det var som en scen ur en dystopisk film, förutom att det var verklighet.

Vissa av de jag mötte hade bundit en snusnäsduk runt ansiktet och fick mig att tänka på Bröderna Dalton i Lucky Luke. Rån OCH coronaskydd? Jag noterade att alla löpare som ansträngt sig för att springa med täckt ansikte hade dragit ner masken. Det funkar tydligen inte att bli andfådd och andas i en mask. Själv kände jag mig som en brottsling som gick omkring på stan med naket ansikte. Det fick mig att ta långa omvägar, långt mycket längre än två meter, när jag mötte folk på gatan.

Det är konstigt hur blixtsnabbt den här verkligheten blivit den normala. Jag tror det kommer att ta längre för folk att vänja sig vad att kramas, skaka hand och bara möta varandra på gatan utan att artigt stiga åt sidan.

Hälsningar från Los Angeles,

Peppe