Brev från Amerika

Kära läsare,

Det här är en typisk situation i min heterokärnfamilj: Vi ska åka iväg för att fira en kompis födelsedag. Jag har köpt present, hjälpt treåringen att klä på sig och räknat ut vilken tid vi måste åka iväg (i Los Angeles är avstånden långa och trafiken oberäknelig). När vi andra står i hallen och trampar stiger min man upp ur soffan, kommer på att han borde raka sig och letar sedan upp en tröja att ha på sig. Vi väntar.

Rent praktiskt är vi en jämställd familj, föräldraledighet, hushållsarbete, föräldramöten på skolan och allt det andra oavlönade hushållsarbete delar vi lika. Jämställdhet är en självklarhet. Det som inte är det är det osynliga emotionella arbetet. Det är jag som gör fotoalbum av barnbarnen åt våra respektive föräldrar, jag styr upp middagar med vänner, har stenkoll på när det är dags att handla mjölk, planerar våra resor och så vidare.

Det är ju småsaker, men massor av småsaker blir till slut ett enormt nystan som tar upp en orimligt stor del av tankeverksamheten. Det ironiska är att det är en form av emotionellt arbete att ta upp frågan om vem som sköter det känslomässiga arbetet. Att formulera diskussionen så pedagogiskt och vänligt att den andra inte känner sig anklagad och det hela utmynnar i ett gräl istället för i en konstruktiv lösning. Att ta upp ämnet ”känslomässigt arbete” är ibland jobbigare än att i tysthet fortsätta att utföra det. 

Inte alla kvinnor och inte alla män, men de mycket fler kvinnor män sköter det emotionella  arbetet i heterorelationer. Termen ”känslomässigt arbete” myntades först i början av 1980-talet av sociologen Arlie Russel Hoschilds för att beskriva hur servicepersonal, till exempel flygvärdinnor, på jobbet avkrävs värme, vänlighet och förståelse för att få kunderna att må bra. Fyrtio år senare kom journalisten Gemma Hartleys med sin först essä och sen bok ”Så jävla trött” som handlade om hur utmattande det var att hennes man inte tog ett enda initiativ hemma. 

Hartley kallade sig själv kontrollfreak den som bara accepterade ett sätta att göra saker på i hushållet och att det avskräckte hennes man från att ta ansvar. Men är det verkligen att vara ett kontrollfreak att önska att den andra vuxna personen plockar upp efter sig? Att inte ta fram en verktygslåda och sen lämna den kvar på golvet så alla andra får stiga över den eller konsekvent lämna urdruckna glas runtom i hemmet istället för att placera dem i diskmaskinen? Att komma ihåg födelsedagar?

Allt det som man INTE gör som har med familjen och det gemensamma hemmet att göra, gör någon annan. Att strunta i födelsedagar, när mjölken är slut och att plocka upp sina strumpor från golvet blir en indirekt uppmaning för den andra i familjen att göra det.

Det värsta med det emotionella arbetet är ändå inte att ständigt ha koll på när det är dags att köpa ny tandkräm utan mellandagar då familjen borstar tänderna med vatten. Det är den ständiga känslan av att den andra väljer att bry sig lite mindre. 

Hälsningar från USA,

Peppe