Brev från Amerika

Kära läsare,

För en tid sedan skrev jag om hur min son och jag har olika första språk. Efter några dagar i Finland inser jag att min egen finlandssvenska har påverkats av att jag mest av allt umgås med svenskar och amerikaner. Det är inte bara finlandismerna som fallit bort, det är meningsuppbyggnaden och ordvalen som förändrats.

Jag säger till exempel ”jos” isället för ”juice”, jag använder ”läskigt” när något bara är lite skrämmande och brustit ut i ett ”aa” när jag lyssnar på någon jag håller med. Det har till och med hänt att jag använt ”själv” istället för ”ensam”. Och kanske det värsta av alla: ”Bada” när jag menar ”simma i havet”. Mina finlandssvenska vänner är inte arga, men besvikna.

Samtidigt höjde min svenska man på ögonbrynen då jag förde en diskussion med min syster. Han påpekade senare att min finlandssvenska kastat sig fram, bred och nasal, så fort jag satt foten på svensk mark. Jag hade inte märkt någon skillnad, men tänkte genast på österbottniska vänner som blixtsnabbt bytte dialekt när de ringde hem till mamma och pappa i bygden. Jag trodde alltid att de gjorde det medvetet, men nu slog det mig att brytningen kanske automatiskt anpassade sig efter situation och person.

Jag vet inte riktigt var mitt språk hör hemma nuförtiden men väljer att se det som en fördel. Det kan inte vara bara en dålig sak att språket utvecklas och jag gillar tanken på att vara lite inkognito. Att det inte är självklart varifrån jag kommer.

Jo nej, hälsningar från Ekenäs,

Peppe

finlandssvenska