Brev från Amerika

Kära läsare,

vi har anlänt till Stockholm (för den skvallersugne åkte vi samma flyg som den gamla ishockeyspelaren Teemu Selänne, som utgår jag från av klimatskäl valde bort businessclass och reste som en vanlig man). Det är varmare här än vad det varit under hela 2019 i Santa Monica, den kallaste våren sedan man började mäta temperatur, och vi svettas i jetlag. Magnus överväger att göra som sommaren 2018 -sova ute på balkongen.

De första dagarna i Stockholm är skillnaderna mellan USA och Sverige extra tydliga, sen suddas det ut och allt blir vanligt. Det första som alltid slår mig är att alla ser likadana ut och är likadant klädda. Snyggt klädda. Jag vet att jag om en vecka eller två kommer att sucka över den svenska trenduniformen, men så här tidigt in i sommaren är jag bara imponerad över den svala snygga stilen.

Eftersom vi bor ganska nära Frihamnen rör det sig en del finländska turister i vårt område. Utan att höra dem tala är det oftast ganska lätt att peka ut dem. Marimekkopåsar i tyg, män med rutiga shorts och barnen färgglatt klädda. Nästan alltid mycket mer färg på kläderna än de svenska barnen. På tal om barn så är de svenska pojkbarnen här i vårt närområde på Östermalm klädda i beige kortbyxor (man säger så här, inte shorts) och blå skjorta. Flickebarnen går klädda i pastellfärgade klänningar.

Vi äter rågbröd, god ost och Kalles kaviar på de kokta äggen. De här första dagarna när hela sommaren breder ut sig framför en är de bästa. Allt är möjligt och det är ännu långt till farväl.

Hälsningar från Stockholm,

peppe