Peppe bloggar om livet på västkusten

Okategoriserade

Hur jag beslöt mig för att börja använda skyddsväst

6 Jun , 2019, 07.12 peppe

 

Kära läsare,

häromdagen var jag som vanligt ute och red med min bästa vän. Det är ingenting som får mig så lugn och lycklig som att sitta på en hästrygg. Hur stressad jag än är rinner allt av mig när jag får lite djur och natur och vänskap i systemet. Den här gången var jag extra stressad när jag kom till stallet av två orsaker. Ett vi håller på att packa ihop inför två månader i Norden. Vi gör det varje år, men det är ändå en pärs. Och två, min bästa vän ska flytta till Sverige. Det känns som om jag blivit dumpad, fått mitt hjärta krossar. Hela våren har varit en sorgeprocess.

Men vi red ut och för varje steg min häst tog kändes det lite bättre. Vi småpratade och djuppratade och under oss bredde Los Angeles och Stilla havet ut sig. Vi galopperade uppför backarna och när det var dags att vända hem beslöt vi oss för att ta en sista galopp. Egentligen tycker jag inte att man ska galoppera hemåt. Hästar kan nämligen få för sig att det är bråttom hem och skena iväg, men vi gjorde det ändå. Det här var en av våra sista ridturer tillsammans.

Hästarna satte av i full galopp, jag först på Sequoia och Cecilia efter mig på Sovvers. Plötsligt hör jag en förändring i stegen bakom mig, en duns och någon sekund senare ser jag en stor svart häst dundra förbi mig. Tusen tankar flyger igenom min hjärna: Hur gick det för Cissan? Kommer Sovvers att skena tillbaka till stallet och bli överkörd på vägen? Kommer min häst också att slänga av mig och dra iväg? Jag lycka ändå svänga min bockande kuse så han inte kan slänga av mig, får honom att lugna sig och hoppar av. Cecilia har nu kommit upp på fötter. Hon säger att hennes häst slängt av henne och sen stigit på hennes knä. Det gör så ont att hon helst vill svimma. Ett tiotal meter framför oss har hästen stannat, vi lyckas fånga honom och eftersom det inte finns en chans på jorden att Cecilia ska kunna gå hela vägen tillbaka till stallet hoppar hon upp i sadeln igen. Jag som rider barbacka hittar en stor sten sitter upp jag med.

Vi säger inte så mycket på vägen hem. Knät är svullet och gör ont, men inget verkar vara brutet. Det blir ändå vår sista gemensamma ritt i Los Angeles. Jag planerar nu att köpa en skyddsväst. Onödigt att få en hov på ryggen och bli till exempel förlamad.

Hälsningar från LA,

Peppe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *