Peppe bloggar om livet på västkusten

Los Angeles

En surdegsbagare det bor i staden

7 May , 2019, 02.58 peppe

 

Kära läsare,

Vid sidan om släkt och vänner finns det en sak jag saknar riktigt mycket med Finland och det är gott bröd. Medan vi ändå bodde i Rödbergen brukade Magnus knata iväg på morgonen för att köpa nybakat bröd. Helst av allt rågbröd, men ett riktigt gott och färskt surdegsbröd gick också an. Som ni säkert gissar har jag aldrig ens funderat på att hoppa på noll-kolhydrattåget.

När vi flyttade till Los Angeles uppstod ett problem. Här köpte vi brödet i mataffären och det kom i två plastförpackningar.  Det höll i flera veckor och konsistensen är något svampig. För att göra det bästa av situationen brukade jag rosta det två gånger, men det var ändå en klen tröst. Under en period steg jag tidigt upp varje onsdag och knatade iväg till Farmers Market, men att betala nästan tio dollar för ett halvbra surdegsbröd kändes ärligt talat sådär.

Till slut hade nöden ingen lag och jag började själv googla recept på bröd. Jag fick tag på en surgdegsrot, gjorde ett försök på bröd. Första gången glömde jag att salta degen och det blev inte gott kan jag berätta. Sen utvecklades mina kunskaper. Jag matade surdegsroten. Jag lät degen jäsa i fyra timmar. Jag testade kummin som krydda. Jag testade rosmarin. Jag oroade mig för att roten inte skulle klara sig medan vi var borta i sex dagar. Bröden blev allt godare. Barnen tyckte om det.

Till slut accepterade jag att jag, tio år efter att det var trendigt, har blivit en person som bakar surdegsbröd. Och gärna snackar om det. Ni skrattar kanske nu, men det gör ni vara för att ni inte smakat på ugnsvarmt surdegsbröd som med ett tjockt lager smör på.

Hälsningar från bra kvinna reder sig själv,

Peppe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *