Brev från Amerika

Kära läsare,

ytterligare en natt har gått i det öhmanska hushållet där tre av fyra personer bytt säng under natten. Det är egentligen bara jag som tvärvägra lämna min sovplats, hur trångt och varmt och bökigt det än är. Vi börjar alltid med två vuxna i dubbelsängen i sovrummet och två barn i våningssängen i barnrummet. Frid och fröjd och godnatt.

Sedan får ett av barnen mardrömmar och kommer till vår säng. Eftersom vi inte är födda igår som barnföräldrar är vi förberedda och drar ut en madrass på golvet. Inte långt därefter kommer ett nytt barn. Den här ungen vill ha mjölk och ligga mellan sina föräldrar. Det går hon, men efter en stund av sparkande ger pappan i familjen upp och flyttar sig till våningssängen.

När jag pratade om detta med en småbarnspappa på skolan sa han att deras barn alltid sovit i egna sängar. Ända sen BB. Jag blev givetvis otroligt imponerad och frågade hur de gjorde. Pappan såg på mig som om jag inte hörde till det smartaste toppskiktet i världen och sa att barnen aldrig varit välkomna till de vuxnas sovrum. Babyn får gråta  med en förälder sittandes vid sidan om sängen tills de lär sig att ingen kommer att flytta dem till mammas och pappas säng.

En gång försökte treåringen komma in efter en mardröm, men då skrattade pappan, hade han satt sig upp i sängen och med sin myndigaste röst skrikit: TILLBAKA TILL EGEN SÄNG! Sedan dess hade inget av barnen ens kommit på tanken att tassa in i föräldrarnas sovrum. Resultat: Mamma och pappa är utvilade på morgonen.

Det var med skräckblandad fascination jag lyssnade till pappans redovisning av sömnmetoder. Vår finsk/svenska metod med att låta barnen sova hos oss när de vill kändes så… mesig? Samtidigt lät dem amerikanska metoden så brutal. Som att tämja ett vilt djur.

Hälsningar från USA,

Peppe

Sömnskola