Brev från Amerika

Kära läsare,

När vi går gäster från Norden brukar folk bli överraskade av hur mycket dricks personalen på restaurangen förväntar sig. Vanligtvis ger vi 20 procent, har servicen och/eller maten varit katastrofal blir det kanske bara 15 procent. Aldrig längre än så. Det är svårt att leva bara på den tim- eller månadslön som restaurangen betalar och oftast är dricksen inräknade i lönen. Den potentiella dricksen alltså. Restaurangägaren betalar en del och kunderna resten. Det här gör att många restaurangarbetare har svårt att uppskatta exakt hur mycket de kommer att tjäna i veckan/månaden.

I sin bok ”Nickel &Dimed -On (not) getting by in America” skriver Barbara Ehrenreich om hur många amerikaner lever på minimiön och ibland existensminimum. De jobbar två eller till och med tre jobb, delar hem med andra familjer och lever så sparsamt de bara kan och har ändå svårt att få ihop det. Att leva på mindre än tio dollar i timmen är praktiskt taget omöjligt i USA. Glöm försäkringar och college. Ehrenreich testade själv på att vika kläder på Wallmart, städa, jobba på restaurang och vilket annat jobb som helst som inte krävde någon utbildning.

Lyckligtvis förändras tiderna, jag vill inte påstå att det är en revolution, men allt fler ställen här i Los Angeles bakar in dricksen i priset. Det gör att personalen får en bättre timlön och ifall gästerna är extra nöjda är de såklart välkomna att lägga på ett extra bonus. Det står på notan hur många procent av slutpriset som dricksen består av. Inte sällan är det knappt 20. På andra ställen är det möjligt att automatiskt välja mellan 15, 20 och 25 procent. Bara ett litet klick på skärmen och allt är klart.

De flesta amerikaner jag träffat är generösa med dricks, att personalen ska behöva leva på kundernas nåd/generositet känns ändå väldigt gammaldags. Alla förtjänar en grundlön det går att leva på och vill man som restauranggäst tacka för bra mat och betjäning kan man gärna få lägga till ett bonus.

Hälsningar från Los Angeles

Dricks