Brev från Amerika

Kära läsare,

Igår eftermiddag kom vi hem till Santa Monica. Att flyga med en nästan tvååring är inte precis avslappnande, men jag brukar resonera att också elva timmar går över. Det gjorde det även den här gången och när vi steg ut i solskenet på LAX hade jag redan glömt bort protestskriken som Majlis levererade då jag försökte spänna fast säkerhetsbältet på henne.

Det är alltid lite konstigt att komma hem efter att ha varit borta i mer än två månader. De första dygnen brukar gå till att promenera runt i kvarteret, köpa favoritkaffet och försöka handskas med jetlaggen. Den här gången somnade det första barnet klockan fyra på eftermiddagen och vaknade pigg och glad klockan två. Tvååringen sov mellan tio på kvällen och fyra på morgonen medan Magnus och jag försökte joura så det blev rättvist och alla vuxna fick någon timme sömn under västen.

Efter att ha pendlat mellan Los Angeles och Stockholm/Helsingfors i snart sex år har jag lärt mig att acceptera jetlaggen. Jag har barnlösa kompisar som knaprar melatonintabletter (finns att köpa i mataffären) eller tar allergimedicin som gör dem dåsiga. Själv lever jag med vetskapen om  att jag kommer att vakna på morgonnatten oberoende vilken tid jag lägger mig. Och sker ett mirakel och jag verkligen har potential att sova hela natten väcker något av barnen mig. Det enda sättet att handskas med jettisen är att vänta ut den och finna tröst i att det ungefär tar en vecka innan alla sover normalt igen. Med en deadline blir det lättare att handskas med sömnlösheten.

En vän tatuerade in texten: ”This too shall pass” på armen. På nätterna när minst en i familjen är klarvaken och inte vill vara ensam om det brukar jag tänka på tatueringen: Också det här kommer att gå över.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe