Brev från Amerika

Kära läsare,

igår på bussen mellan Östermalm och Stora Essingen steg det in en pappa med en ettåring i vagn. jag hade själv en ettåring i famnen och kunde inte hjälpa pappan med vagnen, men efter en kort stunds baxande kom han in. Efter en månad i Stockholm har jag nu vant mig vid att se föräldralediga pappor på café, pappor som byter blöjor, pappor som matar sina babyn och pappor som åker buss med barnvagn. Inte en alldeles vanlig syn i USA.

På just den här bussen satt det också en äldre man. När ettåringen skrek till av glädje lutade sig mannen fram och fräste: ”Föräldrar ska se till att barnen är tysta”. Pappan sa ingenting. Det fanns inte så mycket att säga utan att bli direkt ohövlig mot den äldre generationen. Alla som levt med en ettåring vet också att det praktiskt taget är omöjligt att kontrollera ljudnivån på en sån.

Det slog mig att Stockholm på ett plan är otroligt välkomnande för barn. Här finns massor av gratisaktiviteter för alla åldrar, teater, barnbio, lekparker, pyssel och evenemang på bibliotek. Sånt som vi bara kan drömma om i Los Angeles. På en mer privat nivå är folk inte speciellt barnvänliga. Jag tänker på den sura kvinnan på Ica som istället för att säga ”Ursäkta, kan jag få komma förbi” suckade demonstrativt och trängde sig förbi Majlis i barnvagnen. På personalen på restaurangen runt hörnet som med ett nöjt leende sa att de inte har barnstolar och sedan med blickar och suckar visade att bristen på barnstolar var en subtil hälsning att barn inte är välkomna. Ja, och såklart på farbrorn i bussen.

Det finns tillfällen då det är bättre att låta ungarna stanna hemma med en barnvakt, men på de allra flesta platser borde de vara lika välkomna som vuxna. De lever nämligen också i det här samhället.

Hälsningar från Sverige,

Peppe

Barn