Peppe bloggar om livet på västkusten

USA

En mördare som brevvän

19 feb , 2018, 19.55 peppe

 

Kära läsare,

i veckan som gick lyssnade jag på Sveriges radio-dokumentären ”Min vän mördaren”, som handlar om två svenska kvinnor som brevväxlar med varsin livstidsfånge i ett amerikanskt fängelse. När jag först hörde om dokumentären suckade jag, himlade med ögonen över kvinnorna som blivit förälskade i män som begått bestialiska mått och sitter i fängelse. Mina tankar gick omedelbart till Juha Valjakkala och Charles Manson. I mitt huvud gav jag kvinnorna olika amatörpsykologiska diagnoser och tyckte lite synd om dem. Sedan lyssnade jag på dokumentären och ändrade helt åsikt.

Medan vi i Norden ser fängelse som vård och rehabilitering är fängelserna i USA utformade efter den bibliska devisen ”öga för öga, tand för tand”. Mord ska bestraffas med mord (eller ”dödsstraff” som man kallar det här) och andra brott med olika långa fängelsestraff.  Det amerikanska straffsystemet har anklagats för att vara rasistiskt (är du t.ex. en svart man mellan 30-40 utan utbildning är risken att du ska landa i fängelse 70 procent) och kapitalisera på fångarna. Flera av de amerikanska fängelserna ligger i privat ägo.

 

Många av fångarna som sitter på livstid är extremt ensamma. Deras familj har tagit avstånd från dem och i praktiken har de noll kontakt med världen utanför fängelsemurarna. Många är deprimerade och självmordsbenägna. Huvudpersonen i dokumentären var tonåring då han begick brottet som gav honom flera gånger om livstid. Han kommer aldrig att vara vuxen och fri.

Att få ett brev från en person utifrån kan vara en livlina för många livstidsfångar. En påminnelse om att de existerar och att de inte är sina handlingar. För mig var den här radiodokumentären ögonöppnande och konfronterade flera av mina fördomar. Den ena svenska kvinnan berättade om hur hon en dag insåg vilket ansvar hon har. För henne rullar veckorna på i ilfart, men för hennes brevvän i fängelse kan ett litet brev vara veckans höjdpunkt, det enda som egentligen ger honom styrka att leva. Det är ett stort ansvar att bära.

Äh, lyssna själva.

Hälsningar från USA,

Peppe

Läs också

7 kommentarer

  1. Solveig Williams skriver:

    Medan jag på 70-talet bodde i London var jag med i en grupp som gjorde besök på anstalter av olika slag. Vi höll en kort föreläsning om något aktuellt ämne, lite musikuppträdande och sen en kaffestund då vi pratade med de inneboende. En dag besökte vi ett fängelse och var tillsagda att inte ge våra namn och adresser och inte lova att börja något slags brevväxling. Det gavs inte någon speciell orsak annan än att om man skickade ett kort eller brev men inte orkade fortsätta, skulle fången bli mer desillusionerad och få bevis på att världen utanför murarna inte var att lita på. Det var då. Kanske fångarna i UK får brevväxla nuförtiden.
    Solveig

    • peppe skriver:

      Efter att ha hört på dokumentären förstår jag delvis varningen, men samtidigt, om brevet är en livlina till världen utanför är det kanske ändå värt det. Jag blev oerhört rörd av radiodokumentären. (tänker också att UK har mjukare fångelsevård och gångarna verkligen blev fria en dag. I USA sitter ju oerhört många på livstid).

      • Albertina skriver:

        Jag brevväxlar med en Amerikansk fånge gjort i många långa år! Nu har vi även möjlighet till e-post och telefonsamtal vilket är fantastiskt!Han har friat och jag sade ja!

  2. Kazpa skriver:

    Ja, eller hur? Mel Robbins är verkligen häftig men Simon Sinek var en ny bekant. Jag ska genast kolla in honom.

  3. Misti skriver:

    Hej Charlotte!Ja det gjorde vi också. Sedan hittade vi fantastiska (och billiga) påsar på Dollarstore och nu används dessa flitigt i stället. Kostnaden är väl 1/20 av priset kanske 🙂 Men ja, något måste man ju slänga sina sopor i, så är det. Tack så mycket för din kommentar!

  4. Handoko skriver:

    Den 3/3firas Open Data Day runt om i världen för åttonde gången. Det finns många spännande exempel på aktiviteter och engagemang listade i blogginlägget Open Data Day 2018: what do we celebrate and why?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *