Peppe bloggar om livet på västkusten

feminism

Slagsmål eller diskussion

31 Aug , 2017, 22.43 peppe

 

Kära läsare,

Ni vet den där gamla myten om att flickor bara kan leka två och två? Kommer det in en tredje tjej blir hon utfrusen. Detta är såklart inte sant, men när lögner upprepas tillräckligt många gånger börjar folk tro att de är sanningar.

I helgen uppstod en konflikt mellan sjuåringens två bästa vänner. Eftersom båda barnens föräldrar var närvarande uppstod en konflikt mellan också papporna. Den ena sade att pojkar ska ta till knytnävarna och på så vis själva lösa sina problem. Den andra sa att våld aldrig kan vara lösningen. Pappan som förespråkade slagsmål sade att sjuåriga pojkar löser sina meningsskiljaktigheter själva (underförstått: annat är det med flickor) utan inblandning av vuxna, pappan som ville medla höll inte med, men var för rädd för den andra pappans knytnävar för att säga emot.

På väldigt många håll här i USA, till och med i liberala Kalifornien, råder det fortfarande en uppfattning om att flickor och pojkar är vitt skilda väsen. Man tror att pojkar ska bli behandlade på ett visst sätt och flickor på ett annat. Strunt i individen. Pojkar är aktiva, busiga, raka och redo att slåss för sin sak. Flickor är passiva, omhändertagande och försiktiga. Kanske också lite luriga, inte raka som killarna. Pojkar och flickor leker, pratar, spelar spel och löser konflikter på olika sätt, enligt könsorgan, tror man.

Det finns en viss ironi i att landet som annars är så noga med att betona frihet och individualitet samtidigt kämpar så hårt med att kategorisera barn (och vuxna) i två olika fack. Att gå in i en barnklädesaffär är en chock i rosa och ljusblått, detsamma gäller leksaksaffärer där skyltningen omedelbart slussar små pojkar in i en miljö av bilar, båtar, teknik och vapen medan flickorna får dyka ner i en värld av dockor, leksaksspisar, rosa prinsessklänningar och barnsmink. Så tidigt som möjligt vill man uppfostra barn att tro att de är sitt kön, inte sin person.

Nu slår jag in öppna dörrar, men detta tål att upprepas: Tänk om barn fick vara individer. Om ungarna fick leka med det de ville, om pojkar lärde sig diskutera och ta hand om dockor, om flickor uppmuntrades att ta mer plats och tro på sin kompetens. För trots att barn inte föds som oskrivna papper är det ändå vi, de vuxna, som tvingar in dem i specifika könsroller.

Hur gick det då med pojkarna som bråkade i början av den här texten? Grollet är glömt och de leker fortfarande varje dag. Papporna däremot talar inte med varandra.

Hälsningar från USA,

Peppe

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *