Brev från Amerika

Kära läsare,

varje gång jag hälsar på i San Francisco slås jag av tre saker 1) hur vacker staden är 2) hur kyligt det är jämfört med LA 3) hur många och aggressiva uteliggarna är. På grund av de höga bostadspriserna (jag ser på er it-miljonärer i Silicon Valley) och stadens drogliberala historia (hej Summer of Love) finns det många missbrukare ute på gatorna. Los Angeles är inte bättre, här finns det flest hemlösa per kapita i hela USA. Många av missbrukarna samlas på Skid row nere i Downtown, medan andra söker sig till stranden och turisterna.

I både San Francisco och Los Angeles är kontrasterna mellan de som har och de som inte har obehagligt tydliga. Hemlösa sitter och tigger på gatorna där skinande rena Tesla-bilar tyst rullar förbi. När jag ser det brukar jag sända en tanke till Välfärdsnorden och känna mig tacksam för att jag är född på en plats där samhället gjort en gemensam överenskommelse om att ta hand om de svagaste. I USA ger man hellre stora summor till välgörenhet (och skriver av dem på skatten) till specifika ändamål man själv vill stöda, istället för att fånga upp så många som möjligt.

Sen blir det sommar och jag tillbringar många soliga veckor i Stockholm, men också i Helsingfors. De första dagarna har jag alltid svårt att vänja mig vid romerna som sitter utanför Ica och tunnelbanestationerna med små skyltar med en text om deras fattiga familj, hungriga och/eller sjuka barn. Trots att det sett ut så här i flera år passar det inte ihop med min bild av Norden. Vi skulle ju ta hand om de svagaste? Eller räknas bara en viss typ av de svagaste?

I sommar läser jag om marockanska gatubarn som rånar folk i Stockholms innerstad. De är papperslösa och befinner sig utanför det svenska skyddsnätet, men är fortfarande barn. Den yngsta som polisen haffade efter ett rån i veckan var bara nio år gammal. Ett litet lågstadiebarn alltså. Lika värdefullt som min sjuåring här hemma och alla andra svenska och finländska barn. Skillnaden är bara den att de här ungarna inte har föräldrar som kan erbjuda dem tak över huvudet, en säng och mätt mage.

Detta gör mig så ledsen, att Norden allt mer rör sig mot det amerikanska systemet där de som redan har upprepar klyschan om att vara sin egen lyckas smed och de som inte har får klara sig bäst de kan.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe