Brev från Amerika

Kära läsare,

Häromdagen i Stockholm tog jag en promenad med en kompis som berättade att hennes åttaåriga dotter åkt buss till skolan helt själv. Busshållplatsen ligger visserligen precis utanför hemmet och ändhållplatsen är skolan, men kompisen sade att hon ändå led av en fruktansvärd ångest när barnet åkte hemifrån. Jag tänkte på Engla, sa hon. På alla hemskheter som kunde hände en liten flicka på vägen hem.

För inte så länge sedan berättade en annan kompis stolt att han haft en medveten strategi för sina söner. Att han avsiktligt lärt sina pojkar att åka buss, spårvagn och metro så fort de började lågstadiet. Världen är mindre farlig nu än när vi var små, sa han. Viktigt att barnen blir självständiga och lär sig röra sig på stan.

Någon dag senare åt vi middag på den nya kvarterskrogen då en kompis vandrade förbi och frågade om jag hade lust att äta frukost på samma ställe med henne följande dag. Jag sa JA, men den slog det mig att jag var ensam med barnen. Det fanns tre alternativ:  1) att ta med båda ungarna 2) att äta frukost en annan dag 3) att ta med babyn och lämna sjuåringen hemma. Restaurangen låg ju precis granne med huset vi bor i och ifall jag skulle behövas är det bara för barnet att gå ner för trapporna och se mig sitta där. Jag kunde till och med ha Skype öppet, tänkte jag.

I USA skulle detta inte komma på fråga. Där blir man anmäld till socialen om man inte följer barn under tolv år till skolan. Där har heller ingen av sjuåringens klasskamrater egna telefoner. Det behövs helt enkelt inte eftersom föräldrarna eller barnvakter är med dem hela tiden. Jag föreställer mig att det här i Norden är mer avslappnat. Att barnen är mer självständiga här. Åtminstone var de det när jag växte upp. Det var inget konstigt med att lågstadiebarn var ensamma hemma efter skolan.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe