Brev från Amerika

Kära läsare,

det är småsakerna jag reagerar mest på. Hur bilarna i Stockholm alltid stannar vid övergångsställena och hur folk trotsar röd gubbe eller bara plötsligt kastar sig ut på gatan som om de mitt i ett steg kom på att de vill vara på den andra sidan. Fler än en gång har jag varit tvungen att hålla mig från att ropa: ”FÖRSIKTIGT!” eller till och med sträcka mig efter personen på väg in i döden. Ingen har ännu dött eftersom bilarna tydligen också stannar utanför övergångsställen. Det sagt stannar bilarna inte sällan bara någon centimeter från fotgängarens smalben. Som en liten, passivt aggressiv påminnelse om vem som är starkare.

I Los Angeles råder djungelns lag i trafiken. Om bilen är lejonet är fotgängaren en ängslig liten gasell utan minsta lilla chans att konfrontera rovdjuren. Bara att hålla sig undan och hoppas på det bästa. Ett övergångsställe är ingen garanti för att bilisterna ska trycka på bromsen. Är man dumdristig nog att röra sig till fots får man lov att söka ögonkontakt med chauffören och helst tolka hens min som tillåtande innan man sätter ner sin fot på gatan.

Om bilisterna är lejon och fotgängare gaseller är cyklisterna i Stockholm en hor skenande bufflar. Plötsligt finns de överallt, de rör sig snabbt, om ändå inte speciellt graciöst, och ofta känns det enda logiska att bara lägga sig ner i fosterställning i rännstenen och hoppas att horden inte stampar ner en för mycket. SKYDDA HUVUDET!

Jag antar att det är en vanesak och att det bara tar någon vecka tills jag kan röra mig som en normal människa i den nordiska trafiken igen. Men än i dag känner jag plusen i öronen bara av en kort promenad till mataffären.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe