Brev från Amerika

Kära läsare,

Med en sjuåring och en sexmånaders baby kretsar en stor del av mitt liv kring barn. När de ska sova, när jag ska få sova, vem som ska ta med ungarna på playdate, till parken, om babyn har fått mat och ren blöja, ifall läxorna gjorda, om vi har bokat barnvakt, när ska vi anmäla Majlis till förskolan och så vidare i det oändliga. De flesta av mina vänner lever liv med liknande frågeställningar. Nuförtiden är barnlösa bekanta en raritet.

I morse jag var med i den svenska podcasten För att någonting ska hända och diskuterade barnfrihet tillsammans med Nora Eliasson (skribent på Metro debatt) och Fredrik Wass (kommunikationsstrateg). Varken Elisasson och Wass vill ha barn och de berättade om hur de resonerar och reaktionerna de fått. Själv var jag inte med för att försvara normen, utan snarare för att diskutera möjligheten till att det faktiskt finns fler sätt att leva ett bra liv på.

Jag tycker nämligen att det är ganska kvavt här i kärnfamiljsbubblan. Det finns knappast en mer etablerad norm än barnfamiljen. Vi utgår automatiskt från att folk som inte har barn antingen inte har fått dem ännu eller har problem med att få dem. Att frivilligt välja bort avkomma är en så främmande tanke att speciellt föräldrar blir direkt provocerade. Både Eliasson och Wass sade att de ofta är tvungna att förklara sina val och upplevs som konstiga. Motsatsen har aldrig hänt mig, att jag skulle vara tvungen att redovisa varför jag valt föräldraskapet.

Men tänk om barn inte är den enda meningen med livet, att det finns fler sätt att leva lyckligt på? Att folk utan barn inte alls ångrar sig när de blir gamla? Att det blir mer pengar, nattsömn, tid för konstnärskap, vänner och en massa annat utan barn? För varje per som väljer att leva utanför normen känner jag att det blir lite högre till tak och lättare att andas för oss andra kärnfamiljsslavar. Att de gör oss en tjänst genom att visa alla alternativ som finns. Att det tvingar oss att fundera kring varför vi gjort våra val. Gör vi verkligen som vi vill eller följer vi bara den upptrampade stigen?

Nu säger jag såklart inte att jag ångrar mina barn eller att jag inte älskar dem, men det finns fler sätt att bli lycklig på än genom att fortplanta sig själv.

Hälsningar från babyträsket,

Peppe

PS podden ligger ännu inte ute, men länkar till den så fort den gör det.