Kära läsare,
Emilia Cedercreutz svarade på mitt senaste blogginlägg om amerikanernas påstådda ytlighet.
”Jeanette Öhmans blogginlägg Jag älskar Los Angeles väckte många tankar om språk och kommunikation.
Sommaren 2012 hade jag äran att läsa arabiska i Oman. På vår första lektion lärde vi oss att hälsa: Assalamu alaikum. Wa alaikum assalaam. Hur mår du? Bra tack, tacka Gud. Vad är nytt? Ingenting. Hur mår familjen? Bra, tacka Gud. Och sen – förklarade läraren med ett brett leende – fick man tala om vad man egentligen ville.
Det finns ritualuttryck som betyder ”Hej, människa. Jag ser och vidkänner dig,” och innehållsfrågor som används när man vill ha ytterligare information. Att på första dagen lära oss de vanligaste ritualuttrycken var en användbar lektion som räddade oss från att klumpigt svara i detalj på frågor som egentligen betydde ”Hej. Där är du. Här är jag.”
Det tänker jag på varje gång någon klagar på den ytliga amerikanen som frågar How are you? men inte väntar på ett svar. Det var en ritualfråga, inte en innhållsfråga, vill jag säga. Vissa skrattar och känner nog av att amerikanens How are you? och Finländarens nå jag har haft lite matsmältningsproblem, har på något sätt gått i kors
Men hur skall man veta när det är en ritualfråga och när det är en innehållsfråga? Frågan How are you? kan betyda minst tre saker.
1. Det betyder ”jag ser och vidkänner dig” då:
2. Det betyder att den andra vill pröva sig fram för att veta hur man ska fortsätta konversationen då:
3. Det betyder ”berätta om din sorg och glädje” då:
Det är inte farligt om det går fel. Efter 20 år i USA har jag nu bott i Colombia i tre år, och irriterade mig lagom på ritualfrågor som jag missuppfattat som innehållsfrågor. Jag förstår äntligen att ¿Qué más?, skriftligt ”Vad annat?” inte betyder att man måste ha sagt en första sak, utan ”Hej människa. Jag vidkänner dig,” och att svaret är todo bien. Allt bra. Klumpigheten dunstar.
Och amerikanens ytlighet då? Ja, finländare gillar att anklaga amerikaner för ytlighet, medan amerikaner i begagnade jeans i Colombia kan tala sig hesa om hur ytliga colombianerna är med sina märkeskläder och ”rätta address.” Samtidigt konstaterar colombianerna att gringos bara vill äga saker, och att alla stackars europeer bara har ytliga familjeförhållanden.
Andra ser lätt ytliga ut om vi inte har betydelsefulla förhållanden med dem. Om vi reser eller är nyinflyttade i ett annat land så är ju de flesta av våra förhållanden ganska ytliga. Det är svårt.
Mitt första år i Colombia, i ”världens gladaste land,” var jag ensam och led av alla ytliga konversationer. Jag ringde till en chilensk väninna som just flyttat till Cincinnati, staden i USA där jag växte upp och var älskad, dit jag längtade och där jag genast kunde komma igång med djupa samtal.
Hon hade det svårt. Folk har bara ytliga samtal här, sade hon. Jag kände igen mig.
Vi känner våra egna pappenheijmare, men att begripa andras är inte så lätt.
Ofta är vår interlokutör riktigt trevlig, men vi har olika sätt att komma igång. Och så sitter vi där som farbror Melker, vind för våg, ensamma, utan den rätta knycken, och beslutar att den andra nog säkert är ytlig.”
Emilia Cedercreutz