Brev från Amerika

Kära läsare,

Ibland uppstår det missförstånd kring begreppet ”ytttandefrihet”. De flesta av oss är överens om att yttrandefriheten är en viktig del av en demokrati. Det som yttrandefriheten däremot INTE handlar om är att ge ännu mer utrymme i alla sammanhang åt dem som redan får sina röster hörda. Yttrandefriheten handlar inte heller om att alla ska få spy ut rasism, sexism och hot i alla kommentarsfält utan att bli censurerade. Skräp ska landa där skräp hör hemma (alltså i skräpposten bland all reklam för viagra och annan potensmedicin).

Sverige verkar ha samma problem med det här missförståndet. Där blir mediemän kränkta över av att inte ha tillträde till alla diskussioner som förs. I Svenska dagbladet blir Ivar Arpi upprörd för att den rasifierade sajten ”Rummet” har diskussioner dit vita inte är välkomna och i Göteborgsposten är Adam Cwejman sur över att Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU) ordnar talarkväll enbart för rasifierade. Det finns Instagramkonton där bara kvinnor är välkomna, eller överviktiga, transpersoner eller rasifierade. Vet ni varför? Jo, för att alla människor ännu inte blir behandlade som om de hade samma värde. För att det krävs fredade zoner för mindre priviligerade grupper.  Och de som redan har tillgång till de allra flesta diskussioner i samhället måste respektera att andra grupper kan behöva föra diskussioner utan dem.

Judith Kiros är en av grundarna till Rummet säger att målet är att skapa en trygg zon för personer som sällan ges utrymme i det offentliga rummet och att komma vidare i det antirasistiska och feministiska samtalet. Responsen från många inom den antirasistiska rörelsen har varit positiv och intresset för analyser av rasism som inte utgår från vita personers perspektiv växer, säger hon till tidningen Fokus.

Att det just är heterosexuella män som blir mest provocerade över att inte bli inbjudna handlar helt enkelt om att världen är deras ostron. De är vana vid att ha tillträde överallt, att deras deras kön, hudfärg och sexualitet är den som värderas högst i vår kultur. Normen är att det är deras röster som hörs mest.

Så innan du kommenterar, lägger vissa egenskaper på en människa på basen av hennes hudfärg, kön, religion, sexualitet eller annan yttre faktor. Innan du forcerar in dina argument. Fundera en stund över ditt eget perspektiv och dina egna privilegier. Ta en extra tankerunda kring frågan: ”Är min åsikt relevant i det här sammanhanget? Måste min röst höras i alla sammanhang?”. Jag säger inte att den alltid skulle vara irrelevant, men det tåls ändå att funderas på.

Hälsningar från LA,

Peppe