Kära läsare,
Mitt Facebook-flöde är såklart lika kurerat och subjektivt som ert. Inget flöde är det andra likt. Trots att jag aldrig tryckt på ett gilla eller ännu mindre kommenterat eller delat artiklar med den finländska skolans överlägsenhet jämfört med den amerikanska känns det som om det skulle dyka upp minst ett par sådana texter varje vecka. Jag känner visserligen stolthet, jag vill verkligen inte förneka den finländska skolans överlägsenhet på många områden, men jag vill också passa på att försvara den amerikanska.
Det finns riktigt bra och riktigt dåliga skolor här. Där har vi en skillnad, medan skolan i Finland är ganska jämlika är skolorna här i USA långt ifrån det. Här finns det geniskolor och skolor som mest påminner om förvaringsplatser för barn. Det finns kommunala skolor (=gratis) och privata skolor (= tiotusentals dollar om året). Bostadspriserna kring de riktigt bra kommunala skolorna är skyhöga och förmögna människors barn får således gå i lite bättre skolor.
Vi har turen att bo i ett bra skoldistrikt trots att vi är långt ifrån rika. Väldigt långt ifrån. Lärarna är engagerade och sexåringens nya klasslärare meddelade till min stora glädje att hon är skeptiskt inställd till läxor för så små barn som förstaklassare. En annan orsak till glädje är mångfalden. På sexåringens klass går det barn från Japan, Israel, Holland, Tyskland, Bulgarien, Egypten, Mexiko, Finland och såklart USA. NIO OLIKA LÄNDER! Jag tycker att det är fantastiskt. Tänk att få umgås med människor från så många olika kulturer. Fine, att de alla är nåt slags inflyttad amerikansk medelklass, men de har i alla fall rötter och i bästa fall kulturella spår från en massa andra länder.
Jag ser fram emot snacks, födelsedagskalas, playdayes och en massa häng med folk som kommer från andra platser än vi. Jag vill också tro att det är nåt slags vaccin mot rasism. Att få vänner från hela världen och inse att vi egentligen allihopa är mer lika än olika. Trots yttre vanor och traditioner. Det ser bra ut för sexåringen.
Hälsningar från Santa Monica,
Peppe
Här bloggar
Peppe Öhman är Hufvudstadsbladets utsända reporter i Los Angeles. Hennes reportage finns i tidningen på webben.
Här bloggar hon mer privat om livet på västkusten.
”På sexåringens klass går det barn från Japan, Israel, Holland, Tyskland, Bulgarien, Egypten, Mexiko, Finland och såklart USA.”
Inte är det där någon mångkultur. Precis som du säger
”Fine, att de alla är nåt slags inflyttad amerikansk medelklass, men de har i alla fall rötter och i bästa fall kulturella spår från en massa andra länder.”
är alla amerikansk medelklass.
Mångkultur har du då det finns föräldrar som tycker deras dotter måste vara täckt från topp till tå och att hon inte får delta i gymnastiken. Eller föräldrar som vägrar ta i hand pga att du är kvinna. Eller pojkar som inte respekterar den kvinnliga lärare för att hon är kvinna. Eller pojkar som inte respekterar din dotter för att hon inte är täckt från topp till tå.
Helt på allvar, genast som människor inte är fångar av sin kultur/religion är samvaron fullständigt problemlös. Men då har du inte mångkultur.
Men då du har mångkultur är samvaron konstant plågad av spänningar, i och med att det finns fundamentala värderingsskillnader.
25-år i internationella företag med kolleger från hela världen. Så även just nu.
Jag skulle gärna förklara hur fel du har om just mångkultur, men jag orkar inte diskutera med folk som inte har civilkurage nog att kommentera med eget namn.
Jag igen tycker att ett argument är ett argument oberoende av vem som säger det. Och krav på identitet ett sätt att slippa svara.
Exemplena ovan är inte tagna ur luften, utan är sådana man stöter på även i Finland.
Om de grundläggande värderingarna – gällande jämlikhet, jämställdhet, individens frihet, etc. – är lika, så är det meningslöst att prata om mångkultur, för då är skillnaderna en tunn fernissa som i stort begränsar sig till hur man klär sig, vad man äter och vilka helger man firar.
Är inte de grundläggande värderingarna de samma, är tillvaron inte paradisisk utan fylld av konflikter. Mångkultur är vad som fanns i Jugoslavien, tills blodiga inbördeskrig skiljde åt parterna, och i dagens Irak. Den mångkulturen har vi också nu börjat få till Finland (irakiska sunnin och shior slåss på asylmottagningar).
Eller vad skall denhär sortens mångkultur kallas?
Tvärtom är ett argument, alltså en personlig åsikt helt utan referens, fullständigt utan betydelse om personen inte ens kan dela med sig av sin identitet. Jag fortsätter gärna diskussionen med personer som vågar diskutera under eget namn.
Så olika man kan se på saker. Jag ser ett krav på den andras identitet, då det gäller en saklig diskussion, som ett sätt att undvika att kommentera.
Håller helt med Fred Flinta. Tycker att du har en något föraktfull attityd gentemot Fred.
Peppe har du läst Anu Partanens nya bok ”The Nordic Theory of Everything, In Search of a Better Life”? Rekommenderar den varmt. Det hon skriver om har jag upplevt under snart 40 år i USA. Flyttade till USA 1978 med en ekon.mag. examen i bagaget. Vår son växte upp i MN och tog studenten ifrån Perpich Center for the Arts Education med Visual Arts som inriktning. Ett konstinriktat gymnasium med inträdesprov. Innan dess gich han i en lokal skola i en förstad och senare i Interdistrict Downtown School i Minneapolis, en ny experimentell skola vars syfte var att integrera elever ifrån förstäder med elever ifrån innerstaden. Vår son är hispanic och vi ville att han skulle få uppleva en mångkulturell miljö i skolan. Resultatet av urvalet var att vita medelklass barn ifrån innerstaden och adopterade medelklass barn ifrån förstäderna som anmälde sig. Helt tvärtemot syftet att ge fattiga barn ifrån innerstaden en möjlighet att integreras med vita barn ifrån förstäderna.
Skolorna jag har upplevt i USA är visserligen mångkulturella, (enligt Partikainen inte lika mångkulturella som de är i Sverige). Alla skolor vår son gick i var public schools, inte privata skolor. Lärarna var lågutbildade med låg status och skillnaderna mellan skolorna var enorm. I Perpich kom han äntligen in i en miljö som passade honom, men det var en talang baserad skola, inte öppen för alla.
Vi bor nu efter några år i Finland åter i USA, nu som pensionärer. Vår son har valt att bosätta sig i Finland. Jag har jobbat hela min karriär i USA med mångkulturalism, flykting, invandrar och integrations frågor. Fattigdomen bland skolbarn i USA är nu 25%. Mångkulturalism i sig är bra, men gör inte skolorna bättre. Viktigare är att barnen ätit sig mätta, fått sova och inte behöver vara rädda för våld i hemmet eller utanför hemmet.
Gunilla Björkman-Bobb
Tack för dina tankar och berättelser om egna erfarenheter. Gällande folk som kommenterar under fingerat namn/anonymt: Efter elva år av bloggande har jag fått nog av dem. Diskuterar dock gärna med folk som har civilkurage nog att stå för sina åsikter.
Jag antar att du i andra sammanhang är av åsikten att alla personer bör bemötas som individer och att ingen bör dömas pga sin grupptillhörighet?
Nu placerade du mig i gruppen anonyma skribenter och dömde mig på basen av det.
I inget av mina inlägg har jag angripit dig som person utan endast påpekat en avvikande åsikt. Du däremot angrep omedelbart min person.
Osökt kommer man att tänka på den gamla visdomen att se flisan i broderns öga, men inte bjälken i det egna.
Det går inte att angripa någon som är anonym. Skriv gärna under eget namn i fortsättningen så kan vi gärna diskutera våra avvikande åsikter om t.ex.mångkultur.