Kära läsare,
Häromdagen satt jag och jobbade ute i Malibu (i bordet bredvid mig satt Jennifer Gardner och jag försökte låtsas som ingenting). Min frilanskollega Cecilia som satt bredvid mig berättade att hon precis läst Elaine Eksvärds bok ”Medan han lever” som handlar om hur Eksvärds pappa förgrep sig på henne när hon var barn. Själv hade jag bara lyssnat på Eksvärd när hon gästade Kristoffer Triumf i podcasten ”Värvet”. En vidrig historia, men samtidigt också en viktig sådan. Ekvärd skriver och pratar om hur viktigt det är att lära barnen att deras kroppar bara är deras. Att ingen har rätt att röra dem och att bara en sån sak som att tvinga barn krama föräldrarnas vänner (eller andra barn) är ett intergritetsbrott mot barnet.
Några dagar senare gick Magnus på en utbildning till att bli klassförälder på Vidars skola. Han kom hem och berättade om bubblan. Att föräldrar och lärare ska förklara för barn att alla lever i en integritetsbubbla och ingen får komma inom den. Att munnen, könsorganen och stjärten är områden som bara barnet självt får röra.
Under våra år i USA har vi fnissat åt amerikanernas prydhet, hur inte ens barn byter om bland andra barn och att till och med de allra minsta har baddräkt på stranden. Själva är vi finländare ju vana vid en ganska liberal syn på nakenhet och gemensamma bastubad. Men tänk om det är vi som har fel och amerikanerna rätt. Att vi borde vara noggrannare med våra barns integritet. De är trots allt dem vi alltid ska skydda i första hand.
Hälsningar från Santa Monica
Här bloggar
Peppe Öhman är Hufvudstadsbladets utsända reporter i Los Angeles. Hennes reportage finns i tidningen på webben.
Här bloggar hon mer privat om livet på västkusten.
Angående ’Nakna kroppar och integritet’:
Barn njuter fullständig immunitet i samhället, precis som vilken annan vuxen också gör. Vid ett individuellt beslut att övereträda gränserna för det tillåtna, fastställda av den lagstiftning som råder lokalt, skall gärningsmannen (jag använder mig här av en allmän benämning på en individ som inte följer på nationell nivå kollektivt fastslagna normer för mänskligt välbefinnande) helst med omedelbar verkan börja iaktta den självförvållade situationen svartvitt; rättigheten att använda sig av rättsväsendets gråzoner tillägnas enbart målsäganden, dvs. den som fallit offer för ett potentiellt brott eller dennes representant.
Som sociokulturellt fenomen är nakenhet sett ur det för- och historiska perspektivet överlag inte precis någon nyhet värd spaltutrymme, ens i tabloidformat. Från det primitiva samhällets gryning har människor kunnat samarbeta med eller utan kläder, utan att kollektivets medlemmar ens berörts av tanken att oskyldhet kunde te sig genant eller utmanande, för den oklädde eller för åskådaren. Ändamålet varför täckning av bar hud togs i bruk som en praktisk applikation var för att skydda den tänkande primaten mot yttre åverkan av extrema temperaturfluktuationer samt mekaniskt slitage av epidermis som under de dåtida hygieniska omständigheterna mer som regel än som undantag ledde till individens död. Avkommans överlevnad var mer sannolik bland dem vars föräldrar forsättningsvis använde sig av djurhudar som skydd av den nyfödde och utsatte hominiden.
Täckning av könsdelar enkom är en sedvanlig tvångshandling baserad enbart på kyrkodoktrinernas proklamationer om människans syndfullhet. Före de abrahamitiska religionernas uppmarsch ansågs offentlig nakenhet opassligt först och främst av praktiska skäl och inte som någon skändlig eller kränkande handling gentemot de föreställda översinnligheter och gudomligheter som diverse framväxande kulter statuerade. Detta dessutom i avsevärt bättre samförstånd än vad dagens globalt utbredda inriktningar inom huvudreligionerna presterar, oavsett låtsasekumeniska apologeters intyganden om motsatsen.
Den mest framträdande orsaken till skillnaden mellan den amerikanska hycklande prydheten och den frisinnade finländska bastukulturen – respektive här presenterade som konceptuerade jämförelseobjekt – är att förstnämnda är ett direkt resultat av att vara kulturhistoriskt ung, religionshistoriskt stark samt tack vare en nästintill dogmatisk medieuppfostran baserad på de två föregående. Själva grundinställningen till nakenhet har förvridits till oigenkännlighet och bottnar främst i den på okunskap argumenterade förutfattningen om att själva nationens konstitution är grundad på teistiska och specifikt kristna grundvalar, vilket är den allmänna missuppfattningen bland den obildade majoriteten i samhället och vilket den ledande eliten inte drar sig för att utnyttja. Vridmomenten som används är oftast ett vädjande till kollektiva emotioner i samhället eller en inte mindre lika tydlig vädjan till bristfällig auktoritet, där en mediapersons ställning inte kvalificerar till trovärdiga åsikter utanför sin expertis men som låter övertygande bland kreti och pleti, maskeras de med tillbörlig mängd oreviderad kvasivetenskaplig jargong.
Det mentala tillståndet huvudsakligen hos det södra Amerikas Förenta Delstater påminner om något av en nästintill medeltida europeisk kristenhet (även vi var där, i ärlighetens namn och eventuellt på en minst lika depriverad nivå) varför allt som kan tydas ha anknytning till speciellt kvinnans födslokanal och tillhörande aktiviteter före och efter förlossning fortfarande bör anses av den självutnämnda översinnligt upplysta fromheten som syndfullt och i högsta grad tabu. Att försöka föreställa sig ens ett hypotetiskt scenario, där nakenheten av småbarn i någon situation är någonting fundamentalt fult, påtalbart av åskådaren och skall underkastas omedelbar censur är hart när omöjligt för en rationellt tänkande individ och är enligt mig skamligt bortom ord för det mänskliga intellektet. Om den osunda moraliska integriteten hos åskådaren är av större vikt än det naturliga tillståndet för ett litet barn, ligger problemet ensidigt hos kritikern av bilden.