Peppe bloggar om livet på västkusten

feminism

Riktiga män gråter inte

16 Jul , 2016, 09.41 peppe

 

Kära läsare,

Först känns det småsint och banalt att skriva om könsroller när drygt åttio personer blir nermejade av en lastbil i Nice, det pågår en stadskupp i Turkiet, barn drunknar i Medelhavet och världen på det stora hela verkar stå i lågor. Men det är just småsaker som bygger upp stora helheter och därför kan vi inte avfärda dem som oviktiga. Ofta är det också lättare att ta itu med småsakerna än att genast kavla upp ärmarna och greja världsfred.

Den här veckan har vi haft besök av en bekant familj från USA. Mamma, pappa och tre barn. Gulliga och trevliga och väldigt medelklassiga. De tycker att Donald Trump är en galen populist, men att Bernie Sanders faktiskt är minst lika fanatisk. Att Hillary Clinton är ett okej val, men det måste hon verkligen vara kvinna. Det skaver faktiskt lite. Faktiskt. Men om vi bara undviker politik och religion och eh feminism.

Sonen i familjen är sex år gammal och en känslig person. En sån som gråter när han faller och får ett skrubbsår på knät, när han tappar son glass och när en av svanarna i vattnet utanför Djurgården väser aggressivt mot honom (det sista förstår jag väl, förbannade svanar är skitläskiga). Och varje gång sonen får tårar i ögonen läxar pappan i familjen upp honom: ”Riktiga män gråter inte!”, ”Skärp mig, man up!”, ”Kolla på din lillasyster, hon är flicka och inte ens hon gråter lika mycket och ofta som du!”.

Jag blir alltid lite illa till mods. Vill påpeka att pojkar VISST får gråta. Pojkar får visst bli rädda. Herregud, är det här en militärförläggning från 1932? ELLER? Nej. Tänkte väl det. Men det finns ingenting så förbjudet som att glida in och instruera andra familjer hur de ska uppfostra sina barn så jag håller mun. Biter mig i tungan och fokuserar på något annat. När pojken bråkar med sin syster, kastar sten eller springer omkring och skriker får han visserligen en lam tillsägelse, men inget tillnärmelsevis lika strängt som när han gråter.

På vägen hem pratar min man och jag om hur hemskt det är att pojkar inte får utrycka sina känslor. Att föräldrar aktivt lär sina söner att trycka bort sorg och hellre bli arga. ”Nej lilla vän, bli inte ledsen, vi löser det här problemet med våld istället.”

Kalla det här världens grundaste utrikespolitiska analys, men världen lider inte av ett problem med för lite våld och för mycket empati.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe

4 kommentarer

  1. Oj, vad jag känner igen din irritation med våra spanska grannar… Jag mår så dåligt att jag vill skrika högt att pappan ska sluta men ja, jag tror redan de märkt att den där svenskan blänger argt.

    Som jag väntar på att komma hem från semestern så jag kan läsa din bok…

    Ja, galen värld…

  2. nyblivenförstabarnsmamma skriver:

    Oj, säger jag med. Jag skulle inte klara av att se på och hålla klaffen. Jag är lite ny i ”branschen” och måste väl lära mig att inte lägga mig i.
    Men jag kan tänka mig att många pappor förväntar sig att deras söner ska vara som pojkar väntas vara, lite busiga men hårdhudade. Själv växte jag upp med orden ”kan du inte vara lika tyst och snäll som de andra flickorna”. Vi ska alla vara stöpta i samma form och passa in i våra roller. Dvs. pojkar i en form och flickor i en annan.
    Jo, bort med könsrollerna i uppfostran bara så har vi en stöttepelare till världsfreden.

  3. Dizi skriver:

    Ja usch, denna rabida hypermaskulina frenesi som vingklipper de som råkar födas med snopp, så deprimerande!
    Och talar man om dess problematik får man hysse-stämpel, blir SÅ trött på att se pojkar och män tryckas in i en så låsande form!!!!
    Sorgen, för både alla våldsdåd och pojkar som styrs med våld till sina kategorier…

    (Min copypaste gick tydligen sönder när jag skulle skriva webbplats, förlåt för dubbelt upp!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *