Peppe bloggar om livet på västkusten

Okategoriserade

Sverigefinnar, finlandssvenskar och svenskar

9 jul , 2016, 10.28 peppe

 

Kära läsare,

Dessa dagar verkar jag ha tre hemstäder: Los Angeles, Stockholm och Helsingfors. I Los Angeles och Stockholm umgås jag en hel del med svenskar och har både en och två gånger fått förklara för dem hur mitt svenska språk och finlandssvenska kultur skiljer sig från till exempel Arja Saijonmaas eller Teemu Selännes. Att jag varken är sverigefinländare eller finne. Jag är finlandssvensk. Jag tar såklart inte för givet att alla svenskar ska ha stenkoll på den finlandssvenska kulturen och språket, det skulle vara arrogant att göra det, men ibland blir jag lite trött på att dra samma ramsa gång efter gång (för att inte tala om de gånger folk på Stockholmscaféer och pressbyrån svarat mig på engelska då jag tilltalat dem på svenska). Sverigefinnar och finlandssvenskar är inte samma sak.

De här förklaringarna har fått mig att fundera på hur min finlandssvenska kultur skiljer sig från den helfinska. Det finns småsaker som vilken lördag barnen klär ut sig till påskhäxor och tigger godis och tiernapojat i julkyrkan som jag aldrig själv varit med om. Men kanske också mer subtila kulturella skillnader som vad och hur man äter och dricker under vissa högtider. Kanske hur man hälsar på varandra? Hur man kommunicerar på det stora hela? Jag har till exempel alltid känt mig som en outsider när jag kollat på finska humorprogram. Fattar nada.

Sen brukar det slå mig hur splittrad den finlandssvenska kulturen är. Helsingforskulturen och den österbottniska har sina skillnader. Jag har aldrig varit med om stugavslutningen med venezianska brasor och det är tiotals år sedan jag var på en tillställning där man sjöng snapsvisor. Är kulturskillnaderna mer knutna i region, stad och landsbygd än just språk?

Nu känner jag hur den millimetertunna isen knakar under mina fötter, får man ens peka på skillnader mellan finlandssvensk och finsk kultur? Samtidigt tror jag att de allt mer håller på att smälta samman att folk långsamt börjar använda hela världens kulturen som ett smörgåsbord där man plockar åt sig det som verkar passa en bäst i för just en själv i en specifik situation. Se bara på Halloween och Thanksgiving som blir allt mer allmänt också i Norden. Vi testar alla oss fram. Globaliseringen, ni vet.

En sak vet jag ändå med säkerhet, hur kosmopolitisk jag än försöker fejka att jag är kommer jag aldrig att överge bastukulturen.

Hälsningar från Raseborg,

Peppe

Läs också

9 kommentarer

  1. Konrad skriver:

    Vad nu sen är ”helfinsk kultur”? Har träffat Åbofinnar som passar bättre in i den finlandssvenska stereotypen än många finlandssvenskar.

    Naturligtvis får man påpeka skillnader mellan finlandssvensk och finsk kultur. Det blir dock väldigt lätt väldigt korkat pga omöjligt att definiera.

  2. klara skriver:

    väldigt intressant det här med kulturella skillnader inom finland och i norden! själv upplever jag att jag inte är 100 % finlandssvensk. jag har förutom svenskspråkiga släktingar också finskspråkiga släktingar och jag har alltid levt med finskan. jag förstår de där finska humorprogrammen 🙂 men ändå är jag inte finskspråkig på samma sätt som de människor som är enspråkigt finska. det märker jag i olika sammanhang, inte minst då svenskan i finland kommer på tal, eller då man , gudbevare, försöker nedmontera något finlandssvenskt. och jag skulle nog inte vilja leva bara på finska, svenskan är en så viktig för min identitet att jag aldrig skulle kunna känna mig riktigt som mig själv om jag var tvungen att bo i, låt oss säga kuopio. det är kanske inte politiskt korrekt att säga så här, men jag gör det ändå: jag är väldigt nöjd att jag vuxit upp i svenskfinland, jag tycker att vi på sätt och vis lever i nåt slags gyllene snitt mellan finskans rättframhet och svenskarnas lite mer öppna sinnelag. det är bra att vi får impulser både från finland och från sverige. det är en rikedom.

    funderar du på om dina barn kommer att känna sig som finlandssvenskar?

    • peppe skriver:

      Bra fråga! Jag tror inte att vi kommer att bo i Finland nåt mer så det finlandssvenska kulturarvet kommer nog inte att finnas så starkt i dem. Oroar mig inte nämnvärt över det, men jag kan ju alltid ändra mig. 🙂

  3. Sunni skriver:

    Hej! Tittar in pa denna blogg lite nu & da. Alltid sa tankvart & relevant skrivet. Ska kanske kommentera lite oftare nu. 🙂 Glad sommar!

  4. Maj-Len skriver:

    Jag räknas som rikssvensk men har finlandssvenska rötter. En skillnad är alla finska lånord som finns i finlandssvenskan. Och egentligen är det bara österbottniska jag känner mig hemma i. De dialekterna låter hemma för mig, medan den finlandssvenska som talas i Helsingfors känns lika främmande som stockholmska.

    Sen finns ju ålänningarna också som känns som ”gräddfilsfinlandssvenskar” utan samma problem som övriga finlandssvenskar har, typ att få service på sitt modersmål.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *