Brev från Amerika

Kära läsare,

efter en helg i Stockholm drog jag vidare österut och landade i Helsingfors. Det finns något magiskt med min gamla hemstad. Det tar bara några minuter innan Los Angeles bleknar och det känns som jag aldrig lämnat huvudstaden. Den första kvällen lånade jag en cykel på hotellet och trampade mot Tölö. Det fanns människor överallt och tog mig bara några minuter innan jag kom ihåg att akta mig för öppnade bildörrar och våghalsiga flanörer som inte ser skillnad på symbolen för ”promenadväg” och ”cykelväg”. Men jag mindes snabbt.

Los Angeles är som bekant en stad baserad på bilism och jag njöt för fulla drag när jag susade norrut längs med Mannerheimvägen. Vinden i håret och den ljusa sommarkvällen runt om mig. På vägen hem igen passerade jag Claes Andersson som spelade jazz och allt kändes som det ska kännas.

När jag följande morgon tog en taxi till Yle småpratade jag lite med taxichauffören. Jag berättade om min cykeltur och fick inte alls reaktionen jag väntat mig. Han svor och förbannade alla cyklister. Han kallade dem kamikazepiloter och sa att det inte skulle röra honom i ryggen om cykeltrafiken förbjöds i Helsingfors. När jag hörde det mindes jag blixtsnabbt att det var så här: taxichaufförer hatar generellt cyklister. (Och kanske vice versa).

Från ett Los Angeles-perspektiv är helsingforsarna extremt lyckligt lottade. Tänk att få leva i en stad med ren luft, med cykelvägar och en möjlighet att verkligen ta sig från ena sidan stan till den andra på en cykel. En stad där det inte alls är nödvändigt att ha bil.

Hälsningar från Helsingfors,

Peppe