Brev från Amerika

Kära läsare,

En bekant som bott några kvarter från oss här i Santa Monica flyttade hem till Finland för några veckor sedan. Han hann bara bo här i ett knappt år och skakade aldrig av sig hemlängtan till Helsingfors. Nu är han tillbaka i fosterlandet och varje gång han uppdaterar sin Facebook-status handlar den om hur lycklig han är över att vara hemma igen. Det är fint att läsa om denna lycka. Han skriver bland annat om hur han får vara ifred från glättiga frågor i kollektivtrafiken, om syrenerna som blommar och om hur otroligt mycket mat man kan köpa på Alepa för bara 35 euro.

Själv känner jag aldrig hemlängtan, men alltid ett enormt motstånd när vi ska lämna L.A. Jag vet inte vad min extrema ofosterländskhet grundar sig i. Om någon påpekar att Finland har världens bästa skolsystem, att Jean Sibelius var en otrolig tonsättare eller att de Nordiska ländernas socialsystem är avundsvärda håller jag med, men jag känner heller aldrig nån lust att skryta om hur fantastiskt Finland är i jämförelse med USA. Det känns nästan oartigt att bo i ett nytt land och dissa det. Som om man var bjuden hem till en ny bekantskap och aldrig slutade kritisera hens inredning.

När jag studerade i Nederländerna tidigt 2000-tal och några år senare bodde i Argentina var jag mycket snabbare på att prisa mitt hemland. Då saknade jag midsommarfirandet, nypotatis, renheten, tydligheten och det självklara i att röra sig i ett system och kultur jag vuxit upp i. Nu för tiden känns det som om livet pågår i L.A. inte i Helsingfors. Jag vill leva i den hysteriska, stundvis fula, dyra och hårda, men också ofattbart vackra storstaden. Trots att det finns massor saker jag stör mig på vill jag inte missa en sekund av livet här.

När jag landar i Finland tar det ändå inte många dagar innan jag inser att det pågår ett annorlunda, men minst lika bra parallelliv där. I Helsingfors springer jag på vänner och bekanta, falafeln smakar bäst på Stora Robertsgatan, ölen på Nylandsgatan och i Koffparken, diskussionerna med min syster är aldrig så djupa som på bastulaven i Ekenäs och det finns ingenting som slår rostat rågbröd med mycket smör och ost och en kopp svart kaffe till frukost. Kanske med utsikt över Östersjön. Allt är enkelt, tryggt, smidigt och självklart i Finland.

Det tar inte länge förrän livet i L.A. som en avlägsen dröm. Ibland blir jag osäker på att vi verkligen bor i Södra Kalifornien. Det är något med fosterlandet som gör allt livet snabbt faller in i sina gamla gängor. Men så kommer dagen då vi flyger vi hem igen. Tar en Uber längs med Lincoln till Santa Monica. Palmerna vajar och trafiken är intensiv. Det doftar Stilla hav utanför vår port, beställer take out och tar en sval öl på terrassen och jag känner mig mer hemma än på länge.

Greetings from America,

Peppe