Brev från Amerika

Kära läsare,

Ju längre jag bor i USA, desto mer övertygad blir jag om att den amerikanska drömmen egentligen är finländsk, eller åtminstone nordisk. Här pratar man stolt om individualismen och om att varje man (och kvinna och alla andra kön) är sin egen lyckas smed, men i praktiken är det snarare tvärtom. Var i landet, när och av vem du är född och vilken hudfärg dina föräldrar har dikterar dina livsvillkor. Har dina föräldrar besparingar nog att placera dig en ett bra dagis, förskola och senare skola. Eller har de råd att bo i ett område med bra kommunala skolor? Har de råd att ge dig en universitetsutbildning som i sin tur ger det ett jobb med tillräckligt bra län för att du ska kunna ge samma möjligheter åt dina barn?

Den amerikanska drömmen där vem som helst kan bli vad som helst är bara en dröm. Men en god skopa tur och dubbelt så mycket talang går det kanske att nå samma nivå som den övre medelklassen och uppåt, men det är bara en liten minoritet som når hit. De flesta förblir låsta i sin samhällsposition.

I Finland finns det såklart också skillnader, men gratis skola, hälsovård och socialskydd gör att vi startar från en mycket mer jämlik plats. Mina amerikanska vänner baxnar när jag berättar att vi i Finland faktiskt får betalt för att studera, inte tvärtom och att både mamman och pappan uppmuntras att stanna hemma med småbarn.

Jag påstår inte att det nordiska systemet är det ultimata systemet, men vi ligger mycket närmare den amerikanska drömmen om att vem som helst kan bli vad som helst än amerikanerna själva. Vi får hålla ett öga på våra beslutsfattare så de inte bländas av USA, privatiserar allt de kan och smular sönder jämlikheten.

Greetings from america,

Peppe