Brev från Amerika

Kära läsare,

som ni vet röstar USA om en ny president i november och som det ser ut är det Hillary Clinton och Donald Trump som kommer att stå som presientkandidater för de två stora partierna. Vad som än händer, vem som än vinner blir det en väldigt annorlunda president jämfört med Barack Obama

Det som överraskar mig är hur mycket ett så politiskt val handlar så mycket om känslor. När jag pratar med amerikaner om presidentvalet har alla en mycket stark åsikt om kandidaterna. Folk säger att Clinton är opålitlig på grund av e-postskandalen. Få kan förklara vad skandalen egentligen gick ut på och varför den skulle skada Clintons kompetens att styra USA, men e-posten var ett stort misstag. Clinton kritiseras också för att se kall och tjänstemannaaktig ut, för att vara för intresserad av att hänga med kändisar och för att vara kvinna.

De som inte vill att Bernie Sanders ska bli kandidat säger att han inte är tillräckligt ”presidentiell” och har ”för starka ideologier”. Att han är för vresig och inte tillräckligt social. Att han inte har den utstrålning och karisma som en president ska ha. Man kan ju tycka att han inte är den första gråhåriga politikermannen med en vision som vunnit ett presidentval. Donald Trump får, vid sidan om den högst berättigade kritiken mot sin rasism, sexism, sina drömmar om höga murar och sin vana att ändra åsikt efter publik, också kritik för att vara högfärdig, arrogant och ha en ful frisyr.

Låt oss sammanfatta: Clinton kan inte leda landet för att hon är kvinna, Sanders för att han är gammal, Trump för att han är ful i håret.

Det är fascinerande att se hur lite det kandidaternas egentliga erfarenhet, kompetens, budskap och visioner egentligen spelar roll. Mest väljer man kandidat på basen av sina känslor kring hen.

Greetings from America,

Peppe