Brev från Amerika

Kära läsare,

När vi flyttade till USA sommaren 2013 köpte vi vår första bil. En Nissan Maxima från 2001. Varken min man eller jag hade ägt en bil förut och våra kunskaper om vad man ska kolla efter och hur mycket en bil ska kosta var lika djupa som våra åsikter kring inrikespolitiken i Mali. En kompis rekommenderade en bilreparatör som sålde oss en bil ”som bara en gammal dam kört förut” och i ärlighetens namn har det funkat bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att en grå Nissan med femton år på nacken var det jag föreställt mig när jag fantiserade om vad vi skulle susa fram i längs med Highway 1 (i min fantasi satt vi snarare i en cabriolet av något slag, jag med en sjal runt huvudet och min man med femtiotalssolglasögon), men bilen har fyllt sin funktion och tagit mig till universitetet, på intervjuer, till Palm Springs, San Fransisco, Las Vegas och en massa andra ställen.

I Los Angeles är det inte omöjligt, men väldigt utmanande att leva utan bil. Det går visserligen att åka kollektivt (men det är väldigt långsamt och oberäkneligt), man kan promenera till mataffären och Uber och Lyft erbjuder relativt billiga engångsresor. Men till och med för en bilointresserad person som undertecknad har det visat sig vara enormt mycket lättare att äga ett fordon.

Eftersom alla har bil och folk ofta verkar byta bilar här i L.A. är utbudet på begagnade bilar enormt. Till min stora besvikelse finns det ännu inte Teslan som är billiga nog för oss på second hand-marknaden. Min man i sin tur suktar efter en Porche Cayenne, men de han har råd med fanns redan på 1990-talet. Det förnuftiga vore kanske att köpa en några år gammal Prius, men det pirrar inte i någons mage när just den bilen kommer på tal.

Jag antar att jag får sätta mig ner och plugga lite på gamla bilar och sen köpa en förnuftig Wolkswagen från 2008. Så länge det inte är en grå Nissan är jag nöjd. Lovar att berätta hur det går.

Greetings from Carsland,

Peppe