Brev från Amerika

Kära läsare,

Här i Los Angeles övre medelklass är det ovanligare att inte ha en nanny än att ha en, men bland kändisarna har man på sistone börjat se över vem det är man anställer att ta hand om ens barn. Oroa er inte för barnen, de flesta nannys är kompetenta och empatiska. Ibland till och med lite för empatiska. I våras talade skvallertidningarna knappt om annat än om hur skådespelarparet Ben Affleck och Jennifer Garner skulle skiljas på grund av att Affleck haft ihop det med Christine Ouzounian, som anställts för att ta han om parets tre barn. Det visade sig att hon tog hand om Affleck också.

För några veckor sedan var paret Gwen Stefani och Gavin Rossdale med om motsvarande scenario. Rossdale hade tydligen dålig koll på att alla hans appleprodukter synkroniserades och plötsligt dök det upp nakenbilder på nannyn Mindy Mann på en av ipaddarna i hushållet. Det här är inget modernt fenomen. New York Times skriver om hur Robin Willimans på 1980-talet gifte sig med barnens nanny. Ethan Hawk och Uma Thurman skiljde sig också då Hawk inledde en relation med barnvakten och lika gick det för Sienna Miller och Jude Law.

Helt konstigt är det kanske inte. Nannyn blir ofta som en familjemedlem, alltid närvarande och den som vet lika mycket om familjen, om inte mer, än de andra familjemedlemmarna. Det här har lett till att många par är mycket specifika när de anställer en nanny. Man vill helst ha en som inte är väldigt snygg och hen får gärna vara över 45 år gammal. Manliga nannys blir också allt vanligare.

Om man ska se glaset om halvfullt är det kanske tur att vi inte har råd med en nanny.

Greetings from the Westside,

Peppe