Brev från Amerika

Kära läsare,

när vi för två och ett halvt år sedan flyttade till Los Angeles gick min man Magnus och sonen Vidar, då tre år, regelbundet i Svenska skolan. Varje tisdag eftermiddag samlades ett fyrtiotal barn och föräldrar i några klassrum ett par kvarter från oss. Varje tisdag började med att alla samlades i en stor sal där barn och föräldrar fick sjunga traditionella svenska barnsånger. Efteråt delade man upp sig i mindre grupper. De minsta barnen lekte och fick höra sagor på svenska, de lite äldre fick pyssla och leka och de största öva på att skriva och läsa. Skolan var också en sätt för föräldrar att träffa andra svenskar i området.

För ett par veckor sedan besökte jag Suomi koulu i Santa Monica för att skriva en text om dem (dyker upp inom kort i Hufvudstadsbladet). Mira Scott som är styrelseordförande och lärare i skolan berättade om hur skolan bara hade sex elever när hon första gången besökte den för åtta år sedan. I dag har går tjugotvå barn i skolan. Utan att reproducera hela texten i det här forumet var det en sak som Mira sade som jag inte kunde släppa. Hon berättade att det inte alls är ovanligt att finländska föräldrar, speciellt de som är gifta med en engelskspråkig partner, helt släpper sitt modersmål och börjar tala engelska med barnen. Mira sa att hon tror folk gör det för att det är ”coolt” att prata engelska, men också för att man inte orkar kämpa med sitt eget språk då det andra är så dominant. Samtidigt berövar man sina barn ett andra språk.

Själv har jag en god kompis hemma i Finland som gjorde tvärtom. Hen började tala sitt modersmål, med sitt första barn, men efter en tid beslöt hen sig för att byta till finska bara för att barnet skulle bli helt flytande på två språk. Jag antar att det fungerar bra om man själv är totalt tvåspråkig och jag förstår nytta med att ge sitt barn flera språk. Men jag föreställer mig ändå att det ena språket är pyttelite starkare. Att det finns ett lite intimare språk som man är bättre på att formulera sina känslor på och att man automatiskt använder det när man talar med sina barn. Eller kanske det inte är så stor skillnad.

Eller vad tycker ni?

Greetings from Santa Monica,

Peppe