Brev från Amerika

Kära läsare,

Här i Los Angeles känner jag mig ibland som kusinen från landet. Jag har levt största delen av mitt liv i städer som klassas som storstäder, men blir ändå överraskad när jag snubblar över stadsfenomen. Senast handlade det om små hundar. Jag är medveten om att redan Paris Hilton på nittiotalet introducerade chihuahuan, men att den här trenden var så ihållande har jag aldrig insett.

I L.A. verkar alla ha hund (fast bara ungefär hälften plockar upp efter sina djur på gatorna). Under helgerna dyker hund- och kattadoptionspunkter upp i parker och i samband med Farmers markets (man föreställer sig kanske att folk som är intresserade av färsk frukt och grönsak och är intresserade av husdjur). Vem som helst får adoptera en hund eller en katt och vanligtvis kostar det mellan några tior och en hundring. Då får man också ett vaccinerat och registrerat djur. Om vi säger så här: Omsättningen är intensiv.

Det jag lärde mig förra veckan är att min kompishund Cokis, som är storlek cockerspaniel (fast egentligen en helt annan blandning av raser) är en XL-hund. Större accessoarer är svåra att hitta. I L.A. föredrar man småhundar och många är tränade att leva ett helt liv inomhus. Likt katter får de kissa i en låda eller på en liten matta som sedan rullas ihop och kastas bort. De transporteras att Louis Vuitton-väskor och är inte sällan terapidjur. Alltså djur som ger sina hussar och mattar psykiskt stöd och får hänga med på restauranger och andra ställen dit husdjur inte är välkomna.

Minihunden är människans bästa vän, fast jag är osäker på om det motsatta stämmer.

Greetings from L.A.

Peppe