Brev från Amerika

Kära läsare,

På söndagen delas tv-världens Oscars , alltså Emmy-priserna, ut. Tv-världen är pyttelite mindre sexistisk (med betoning på ”pyttelite”) än filmvärlden och jag tänkte att vi kunde prata om ojämställdheten i Hollywood.

Som ni vet är Hollywood en sexistisk soppa. Vita män kvoterar in varandra som regissörer, manusförfattare, producenter och huvudrollsinnehavare. Folk av annan hudfärg, kön och sexualitet syns bara som stereotypa representanter ur sin grupp. Kort sagt prioriterar Hollywood in vita män framför alla andra. Den här gången skriver jag om män och kvinnor, men det finns självklart också andra perspektiv som klass, hudfärg, sexualitet och funktionalitet.

Någonting som är lätt att mäta är pengar. Bland de tjugo högst betalade skådespelarna fanns det i år två kvinnor (Jennifer Lawrence och Scarlett Johansson). Men fine, vi behöver inte tycka synd om stora Hollywoodstjärnors lönekonton. De har pengar så det räcker. Det som är mer problematiskt är det vi vanliga fatiglappar ser på vita duken. Det är nämligen historier berättade ur så gott som enbart ett  manligt perspektiv. Under de senaste tolv åren har bara fyra procent av de största filmerna regisserats av kvinnor. Under de senaste två åren är siffran två procent. Tv-serier är pyttelite bättre med fjorton procent kvinnliga regissörer.

Så illa kan det väl ändå inte vara säger ni nu och tänker kanske på att ni faktiskt sett flera filmer med kvinnor i år. Faktiskt. Om man är nyfiken på hur kvinnor och män visas på film kan man använda sig av Bechdel-testet. Ni vet, finns det två eller fler namngiva kvinnor i filmen? Pratar de med varandra? Om annat än män? Överraskande många filmer klarar inte detta. Bechdel-testet är inget kvalitetstest, men nog en tydlig fingervisning hur vi mest av allt ser vita snubbar som agerar med och mot varandra. Kvinnor är passiva och deras intressen cirkulerar kring män.

En annan konstig grej är åldersskillnaden mellan kärlekspar i Hollywoodfilmer. Maggie Gyllenhaal var för gammal  som trettiosjuåring för att spela flickvän till en femtiofemårig man. Hollywood normaliserar gubbar som är ihop med unga kvinnor (”maj-december förhållanden” brukar dessa relationer kallas). Männen åldras på filmduken, medan deras kvinnliga motspelare håller sig unga. Klicka på länken så får ni se Denzel Washington, Tom Cruise och George Clooneys åldersskillnad med kvinnliga motspelare genom karriären.

Men varför är detta ett problem, säger ni nu. Kvinnor vill kanske ha äldre män? Jo, för att film är politik. Det vi ser påverkar oss mer eller mindre omedvetet. Om vi enbart ser passiva kvinnor i periferin och enbart smala vackra unga kvinnor befäster vi normen och stänger ut de som inte faller in i den. Det vita manliga perspektivet stänger också ut folk av annan hudfärg,sexualitet, med funktionsnedsättning, överviktiga och män som inte passar in i den traditionella mansnormen. Det är dumt för världen är mer än ett vitt manligt perspektiv.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är på tiden att de vita männen ger plats åt också andra människor att synas och höras på filmduken. På så vis blir det intressantare för alla.

Greetings from Hollywood,

Peppe