Brev från Amerika

Kära läsare,

Ofta är jag stolt över att vara finländare och de flesta människor jag träffar i Los Angeles vet vanligtvis någonting om Finland. De sportintresserade nämner ishockeyspelare, teknikmänniskor känner till Nokia, många vet att Rovio är finskt, min kurskamrat Matt älskade Alvar Aaltos design och någon annan namedroppade Sibelius. Själv pratar jag gärna om hur pass långt mitt fosterland kommit i lagstiftningen kring föräldraledighet, om den rena naturen och om tvåspråkigheten.

Träffar jag svenskar brukar de ofta fråga varför Finland välkomnar så få flyktingar och då vet jag aldrig riktigt vad jag ska säga. Jag skäms nämligen över rädslan och monokulturen. Att vi som själva fått hjälp under krigstider vägrar att hjälpa andra i nöd. Jag skäms över att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen, över alla inskränkta och rasistiska kommentarer på bloggar och Facebook och över hur långsamt våra ministrar reagerar på öppen rasism. Jag vill inte vara en del av ett sådan samhälle och i ärlighetens namn är jag som finlandssvensk inte ens alltid välkommen att kalla mig själv finländare i den här kulturen.

I dag skriver Washington Post om Finland. De rapporterar om Olli Immonens skräck inför ett mångkulturellt samhälle och om demonstrationen mot rasism och fascism. De skriver bland annat:

”The biggest response, though, came on Tuesday, when thousands of Finns gathered in Helsinki in defense of multiculturalism. Images and messages of solidarity appeared on social media under the hashtag  #meillaeonunelma, or ”we have a dream” — a direct riposte to the beginning of Immonen’s statement.” 

Då känner jag mig stolt över att vara finländare. Så stolt över alla människor som vägrar acceptera rasism, som vägrar att vara tysta utan drar ut och visar att Finland visst är ett öppet och jämlikt land.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe