Brev från Amerika

Kära läsare,

När vi flyttade till Los Angeles sommaren 2013 trodde jag att vi skulle flytta till en smältdegel av människor. Att vi skulle flytta in i en 1990-tals reklam från United Colors of Benetton. Att gatubilden skulle vara så mycket mer diversifierad jämfört med det väldigt vita Helsingfors vi kom från. Det visade sig for att det visserligen bor folk från hela världen i den här staden, men folkgrupperna är väldigt segregerade.

I Santa Monica, nere vi Stilla havet, där vi bor, är alla vita. Det är som att bo i Esbo. De med annan hudfärg kommer in på morgnarna för att jobba i trädgårdar och på restauranger. I de östra delarna bor det latinos, i söder svarta. Andra mindre delar är Koreatown, Little Tokyo, Little Armeina, Chinatown, Little Bangladesh och så vidare. White privilege är väldigt tydligt här. Är man vit behöver man inte oroa sig för att bli stannad (eller skjuten) av polisen.

Rätt mig om jag har fel (eller det är KLART att ni rättar mig både om jag har fel och rätt, detta är ju internet), men hemma i Finland drar mig sig för att prata om människor enligt hudfärg. Det är till och med lite fult att låtsas om hudfärg. Vi låtsas istället att alla står på samma startlinje, kvinnor, män, vita, svarta, bruna, folk med funktionsnedsättning, transsexuella och alla andra vi kommer att tänka på. För vi är ju Finland, en del av Välfärdsnorden där kvinnorna faktiskt var jättetidiga med rösträtt.

I praktiken ser det annorlunda ut, men oftast väljer vi att hålla fast vid illusionen om Finland.

I veckan skulle min man Magnus och jag anmäla Vidar till kindergarten i skolan Roosevelt uppe på vår gatan. USA gillar blanketter och byråkrati och vi fyllde i minst tio olika papperlappar. På några av dem skulle vi fylla i om Vidar var svart, japan, korean, indier, amerikansk ursprungsbefolkning, kines, något annat eller sist av allt vit. Först förfärades jag av kategoriseringen av folk, men den förstod jag att det är en form av jämlikhet att uppmärksamma att folk ser olika ut (inombords är vi ju alla först rosa och sen skelett). Istället för att låtsas att vårt vita privilegium existerar, uppmärksammar man det och jobbar därifrån.

Både USA och Finland är fortfarande tragiskt rasistiska länder, men genom att i alla fall våga tala om rasismen och försöka råda bot på den rör vi oss mot en mer jämställd värld.

Greetings from America,

Peppe