Brev från Amerika

Kära läsare,

Ni får ursäkta generaliseringen, men vi finländare brukar vara väldigt nyfikna på vad andra nationaliteter tycker om oss. Första bästa turist eller utbytesstudent vi snubblar över är genast tvungna att redovisa varför hen valde just Finland. Vi vill helst bara höra positiva saker, ingen ska komma och kritisera vårt fosterland. Det är som med den närmaste familjen, själv får man himla med ögonen över en hopplös pappa eller en slarvig bror, men vågar någon utifrån kritisera ens egen lilla klan blir man rasande.

Alla amerikaner jag träffat har sagt snälla saker om Finland, åtminstone de som vetat var fosterlandet ligger (”between Russia and Sweden” brukar tyvärr inte få så många klockor att ringa för dem som är dåliga på geografi). Någon har eventuellt frågat om vädret (folk i södra Kalifornien använder mössa och dunjacka när temperaturen sjunker under 20 grader plus), men annars har det mest handlar om ren natur, fantastisk skolsystem, gratis universitet, demokrati, pressfrihet och social säkerhet. Jag brett på genom att stolt prata om föräldraledighet, ”glömt” att nämna rasismen, den undersköna skärgården, public service, ljusa sommarnätter och gratis hälsovård. Amerikanerna har dragit efter andan och visslat till artigt imponerade.

Under den senaste tiden har jag ändå sett några sprickor i den annars så jämna nordiska fasaden. Den brittiska journalisten och författaren Michael Booth, själv bosatt i Köpenhamn, har i olika medier skrivit om hur allt inte alls är så fantastiskt i Norden. Booth har berättat om jantelagen (du ska inte tro att du är något, ofattbart för amerikaner), The Hell of Helsinki där han avslöjar att Finland har Västeuropas (vem talar om Västeuropa 2015?) högsta sjävmordssiffror och är fullt av fyllbultar. Han har skrivit om hur norrmännen förlorat sin ”arbetsmojo” och tar ut mest sjukledighet i hela Europa, hur svenskarna har problem med högerextremism, hur danskarnas socialsystem håller på att vittra sönder och om hur Island lider av nepotism.

Tyvärr har Booth rätt, idealbilden av Norden, som många amerikanska medier har förmedlat, existerar inte. Vi är delvis bra, delvis usla. USA borde visserligen också i fortsättningen inspireras av jämställdheten, skolsystemet, public service och den sociala tryggheten, medan vi nordbor kunde ta oss i kragen och ta efter den amerikanska livsglädjen och Yes we can-mentaliteten. Att se andra människor, om så bara för att säga ”Hej, hur går det?”.

En liten tröst med att ha blivit avslöjad som en icke-utopi är att det alltid är lättare att klättra upp nerifrån. Yes we can!

Greetings from America,

Peppe